Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 75

'Nej', sade skogen, 'nog ar de Storan, som du hor, men inte ar den annu framme vid havet. Den har nu fatt till sig Skattungen och Orsasjon, och darfor har den blivit sa stormodig, att den har foretagit sig att fylla hela Siljan.'

Detta var en glad nyhet for Fulualv. Den forstod, att om Storan hade forirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instangd dar som i ett fangelse. Och ni kunde den vara saker om att na fram till havet fore an.

Efter detta borjade Fulualv att gar fram mer makligt. Om varen gjorde den sitt basta arbete. Den steg da hogt over skogstoppar och sandasar, och dar den hade gatt fram, lamnade den efter sig en rojd dal. Pa det sattet skred den fran Jarna till Nas och fran Nas till Floda. Fran Floda kom den till Gagnef. Har var det redan forut alldeles slatt. Bergen hade flyttat sig langt undan, och Fulualv hade sa latt att komma fram, att den lade bort all bradska och borjade att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nastan som om den hade varit en liten ungback.

Men om Fulualv hade glomt Storan, sa hade inte Storan glomt Fulualv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen for att kunna komma ut ur den pa nagot hall, men den lag framfor an som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storan trodde ibland, att den skulle bli tvungen att satta sjalva Gesundaberget under vatten for att komma ut ur sitt fangelse. Den forsokte att bryta sig igenom vid Rattvik, men dar stor Lerdalsberget i vagen. Sa till sist kom den da fram nere vid Leksand.

'Sag ingenting till Fulualv om att jag har sluppit los!' sade an till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storan tog Insjon med sig i forbifarten, och sa gick den stolt och maktig fram genom Gagnef.

Nar Storan kom i narheten av Mjalgen i Gagnef, fick den se en alv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som skot undan skog och sandasar, som lag i vagen for den, sa latt, som om detta bara hade varit ett lekverk.

'Vad ar det dar for en praktig alv?' sade Storan.

Men nu hande sig, att Fulualv fragade just detsamma. 'Vad ar det dar for en alv, som kommer sa stolt och valdig norrifran? Jag trodde aldrig, att jag skulle fa se en alv ga fram genom landet med sa mycken styrka och makt.'

Da sade skogen sa hogt, att bada floderna horde det: 'Eftersom ni nu har fallt goda ord om varandra, Storan och Fulualv, synes det mig, att ni inte borde ha nagot emot att forena er men varandra och tillsammans soka bana er vag fram till havet.'

Detta tycktes behaga bada floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lamna sitt eget namn och ta den andras.

Fordenskull hade det kanske inte kommit till nagon forening mellan dem, om inte skogen hade foreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhorde nagon av dem.

Harpa gick bada in, och de tog skogen till namngivare. Den bestamde da, att Storan och Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Ostra Dalalven, och att Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Vastra Dalalven. Sedan de hade forenat sig, skulle de ratt och slatt kallas Dalalven.

Och nu, nar bada floderna hade slutit sig samman, borjade de att ga framat med en valdighet, som intet kunde motsta. De jamnade ut marken i Stora Tuna, sa att den blev slat som en gardsplan. De rusade utfor fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.

Nar de kom i narheten av sjon Runn, sog de den till sig och tvang alla vattendrag i narheten att forena sig med dem. Sedan drog de osterut mot havet utan stort motstand och bredde ut sig som sjoar. De vann stor ara vid Soderfors och stor ara vid Alvkarleby, och antligen nadde de fram till havet.

Nar de skulle storta sig i havet, kom de att tanka pa sin langa tavlan och pa all den vedermoda, som de hade lidit.

De kande sig nu trotta och gamla, och de forvanade sig, att de i sin ungdom hade varit sa glada at kamp och tavlan. Och de undrade vartill att detta hade tjanat.

Harpa fick de intet svar, for skogen hade stannat hogt oppe pa stranden, och sjalva kunde de inte vanda tillbaka i sin fara och se hur manniskor hade trangt fram, dar de hade rojt vag, hur bygd hade uppstatt utmed Osterdalalvens sjoar och i Vasterdalalvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat an ode skogar och fjall, utom dar de hade dragit fram i sin starka tavlan."

XXX. Brorslotten

Den gamla gruvstaden

Det fanns inte nagot stalle i Sverige, dar Bataki, korpen, tyckte sa mycket om sig som i Falun. Sa snart som det blev en smula bart pa marken om varen, begav han sig dit och drojde sedan flera veckor i narheten av den gamla gruvstaden.

Falun ligger i en dalsanka, som genomflytes av en kort a. Vid dalens norra anda ligger en klar och vacker liten sjo med gronskande, manguddiga strander, som kallas Varpan. Vid sodra andan ligger en sjoliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula strander, belamrade med allt mojligt skrap. Oster om dalen gar en vacker hojdstrackning, som pa toppen bar statlig tallskog och saftiga bjorkar och har hela sluttningen kladd med lummiga tradgardar. Vaster om staden gar ocksa en as. Hogst uppe ar den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen ar kal, naken, utan trad och gras, som en riktig oken. Det enda, som skyler marken, ar stora, runda stenblock, som ligga utstrodda over den.

Falu stad, som ligger i dalsankan pa omse sidor om an, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den ar rest pa. Pa den grona sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller statligt utseende. Dar ligga de tva kyrkorna, radhuset, landshovdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de manga skolhusen, sjukhuset, att vackra villor och boningshus. Pa den svarta sidan ater sta gata upp och gata ner sma rodfargade envaningshus, langa odsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den stora stenoknen, ligger Falu gruva, med gruvkonster och hissar och pumpverk, med alderdomliga byggnader, som sta lutade pa den undergravda marken, med svarta, branta slaggberg och langa rader av rostugnar.

Vad Bataki, angar, brukade han aldrig kasta en blick at den ostra stadsdelen och inte heller at den vackra sjon Varpan. Men sa mycket mer tyckte han om den vastra sidan och den lilla sjon Tisken.

Bataki, korpen, alskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rorelse, och mycket sadant fann han pa stadens svarta sida. Det hade salunda varit en stor gladje for honom att soka grubbla ut varfor den gamla roda trastaden inte hade brunnit upp sasom alla andra roda trastader i detta land. Likasa hade han undrat over hur lange de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli staende. Han hade funderat pa den stora Stoten, den ofantliga oppningen i jorden mitt i gruvfaltet, och flugit ner till dess botten for att undersoka hur detta valdiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i forundran over de branta hogar av slagg, som stodo runt omkring Stoten och gruvhusen och omgardade dem som murar. Han hade sokt forklara for sig vad den lilla signalklockan, som slar ett kort, dystert ljudande klamtslag med jamna mellanrum hela aret runt, hade att saga, och forst och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, dar kopparmalmen hade brutits i manga hundra ar och marken var sa full av gangar som en myrstack. Nar det antligen hade lyckats Bataki att fa nagorlunda god reda i allt detta, svavade han bort till den hemska stenoknen for att tanka efter varfor det inte vaxte gras mellan stenblocken, eller ocksa begav han sig ner till Tisken. Denna sjo ansag han for den underbaraste, som han nagonsin hade rakat pa. Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, nar det var upprort av storm, blev alldeles rott? Det var sa mycket besynnerligare, som en stor gruvback, som foll ut i sjon, hade blankande, klargult vatten. Han undrade pa spillrorna efter forstorda byggnader, som lago kvar pa stranden, och pa det lilla stallet Tisksagen, som kunde ligga dar omgivet av grona tradgardsland och overskuggat av trad mellan den ode stenoknen och den besynnerliga sjon.