Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 67

Barnen kommo fort och latt framat, och de talade inte om annat an hur kloka de hade varit, som hade gatt ut pa isen i stallet for att fortsatta vandringen pa den sonderregnade landsvagen.

Nar de hade gatt en stund, kommo de i narheten av Vinon. Dar fick en gammal gumma syn pa dem fran sitt fonster. Hon sprang ut ur stugan, slog ar dem med armarna och ropade nagot, som de inte kunde hora. De forstodo mycket val, att hon varnade dem for att fortsatta vandringen. Men de, som voro ute pa isen, sago ju, att ingen fara var for handen. Det hade val varit bra dumt att lamna isen, nar allt gick sa fortraffligt.

De vandrade alltsa forbi Vinon och hade nu en milsbred isyta framfor sig. Harute fanns det sa stora vattensamlingar, att barnen nodgades ga langa omvagar. Men det bara roade dem. De tavlade om att finna ut var isen var bast. De voro varken trotta eller hungriga. De hade hela dagen for sig, och de bara skrattade, nar de motte nya hinder.

Ibland kastade de blickarna over at andra stranden. Den tycktes annu vara langt avlagsen, fastan de hade gatt val en timme. De voro en smula hapna over att sjon var sa bred. "Det ar, som om den dar stranden flyttade sig undan oss," sade lille Mats.

Harute voro de utan skydd mot vastanvinden. Den blev for var minut allt haftigare och tryckte kladerna sa hart mot kroppen pa dem, att de hade svart att rora sig. Den kalla blasten var det forsta riktigt obehag, som de hade mott under vandringen.

Nagot, som forvanade dem, var, att vinden kom med sa starkt dan, som om den hade fort med sig bullret fran en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men nagot sadant kunde ju inte finnas darute pa isvidderna.

De hade gatt vaster om den stora on Valen, och de tyckte nu, att det verkligen marktes, att de narmade sig norra stranden. Men pa samma gang blev vinden allt besvarligare, och det starka danet, som foljde den, tilltog sa, att de borjade kanna sig oroliga.

Med ens tyckte de sig forsta, att danet, som de horde, kom fran vagor, som med skum och brus vraktes mot en strand, men detta var ju ocksa omojligt, eftersom sjon annu lag tackt med is.

I alla fall stannade de och sago sig om. Da markte de langt borta i vaster, neremot Bjornon och Goksholmslandet, en vit vall, som gick tvarsover sjon. Forst trodde de, att det var en snokant utmed en vag, men sa forstodo de, att det var skum fran vagor som kastades mot isen.

Nar de sago detta, togo de varandra i hand och borjade springa utan att saga ett ord. Sjon lag oppen darborta i vaster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig osterut. de visste inte om isen skulle bryta upp overallt eller vad som skulle ske. Men de kande pa sig, att de voro i fara.

Pa en gang tycktes det dem, som om isen lyftes just pa det stallet, dar de sprungo: lyftes och sjonk ner igen, som om nagon hade stott till den underifran. Darpa hordes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut over den at alla hall. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istacket.

Nu blev det stilla en stund, men sa kandes aterigen den dar hojningen och sankningen. Efter detta borjade sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man sag vatten porla upp. Strax darpa blevo springorna till ramnor, och isen borjade dela sig i stora flak.

"Asa," sade lille Mats, "det ar visst islossning."

"Ja, det ar sa, lille Mats," sade Asa, "men vi kan annu hinna i land. Spring pa bara!"

I sjalva verket hade vinden och vagorna annu mycket arbete att utfora for att far bort isen fran sjon. Det svaraste var val gjort, nar istacket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken maste delas pa nytt och kastas mot varandra for att bli krossade, sondernotta och upplosta. Det fanns annu kvar en myckenhet hard och fast is, som bildade stora, oskadade falt.

Men den varsta faran for barnen var, att de inte hade nagon overblick over isen. De kunde inte se var ramnorna voro sa vida, att de omojligt kunde komma over dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bara dem. Darfor irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka. De kommo utat sjon i stallet for att nalkas land. De blevo sa radvilla och forskrackta ute pa den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och grato.

Da kom en fylking vildgass i skarp flykt susande fram over dem. De ropade hogt och starkt, och det markvardigaste var, att mitt i gaskacklet horde barnen orden: "Ni ska ga till hoger, till hoger, till hoger!"

De satte sig genast i rorelse och foljde radet, men det drojer inte langre, forran de pa nytt stodo radvilla framfor en bred ramna.

Ater horde de gassen skrika over deras huvuden, och i gaskacklet urskilde de ett par ord: "Sta stilla, dar ni a'! Sta stilla, dar ni a'!"

Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de horde, med de lydde och stodo stilla. Strax darpa gledo isstyckena samman, sa att de kunde komma over ramnan. Da togo de varandra ater i hand och sprungo. De voro angsliga, inte bara for faran, utan ocksa for hjalpen, som de hade fatt.

De maste snart stanna i ny tvekan, men genast horde de en rost tranga ner till dem. "Ratt framat! Ratt framat! Ratt framat!" sade rosten.

Detta fortgick val en halvtimme, men da voro de framme vid den langa Lungersudden och kunde lamna isen och vada i land. Det marktes hur radda de hade varit, for nar de hade kommit pa fast mark, stannade de inte en gang och sago at sjon, dar vagorna nu borjade valva isblocken allt haftigare, utan bara gingo pa. Men nar de hade kommit ett stycke upp pa udden, stannade Asa plotsligt. "Vanta har, lille Mats!" sade hon. "Det ar nagot, som jag har glomt."

Asa gasapiga gick ner till stranden igen. Dar stallde hon sig att grava i sin pase och fick till sist fram en liten trasko, som hon satte pa en sten, dar den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gang.

Men inte forr hade hon vant ryggen till, an en stor, vit gas skot ner ur luften som en blixt, nappade till sig traskon och hojde sig med samma fart uppat igen.

XXVI. Arvskiftet

Nar vildgassen hade hjalp Asa gasapiga och lille Mats over Hjalmaren, foro de ratt norrut, tills de kommo in i Vastmanland. Dar slogo de ner pa ett av de stora akerfalten i Fellingsbro socken for att vila och ata.

Pojken var hungrig, han ocksa, men sag sig forgaves om efter nagot atbart. Medan han spejade at alla hall, markte han pa faltet bredvid ett par karlar, som gingo och plojde. Plotsligen hejdade de plogarna och satte sig ner for att ata frukost. Pojken skyndade genast ar det hallet och smog sig ratt nara de tva karlarna. Det var ju en mojlighet, att han kunde komma over nagra smulor eller en brodkant, sedan de hade slutat.

Det gick en vag forbi faltet, och pa denna kom en gammal man vandrande. Nar han sag de bada plojarna, stannade han, klev over gardgarden och gick fram till dem. "Jag skulle ocksa spisa frukost," sade han, tog av sig sin ransel och plockade fram smor och brod. "Det ar gott att inte behova sitta ensam vid vagkanten och ata," fortfor han.

Harpa kommo han och de bada plojarna i samsprak, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare fran Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var for gammal att klattra pa gruvstegarna, men han bodde kvar nara gruvan i en liten stuga, Han hade en dotter gift harnere i Fellingsbro. Han hade just varit och halsat pa henne, och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det kunde han inte forma sig till.

"Jasa, ni tycker inte, att det ar sa bra har som i Norberg," sade bonderna och drogo litet pa munnen, for de visste ju, att Fellingsbro ar en av de storsta och rikaste socknarna i landskapet.

"Skulle jag kunna stanna pa en sadan har slatt?" sade gubben och slog ifran sig, som om nagot dylikt inte kunde vara tankbart. De borjade nu att i all vanlighet tvista om var i Vastmanland det var bast att bo. Den ene av plojarna var fodd i Fellingsbro, och han talade gott om slatten, men den andre var fran Vasterastrakten, och han ansag, att Malarstranderna med deras lovholmar och tacka uddar voro den basta delen av landskapet. Gubben ville i alla fall inte lata overtyga sig, och for att visa dem, att han hade ratt, bad han, att han skulle fa beratta for dem en historia, som han hade hort av gammalt folk, nar han sjalv var ung i varlden.