Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 52
Andra skogar fa vara radda for manniskorna, men for Kolmarden finge manniskorna lov att vara radda. Den var sa mork och tatvuxen, att jagare och risplockare gang pa gang gingo vilse dar inne och hollo pa att forgas, innan de kunde arbeta sig ut ur snaren. Och for de resande, som maste fardas mellan Ostergotland och Sormland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram pa smala djurstigar, for gransfolket hade inte en gang makt till att halla banad vag over skogen. Inte fanns det bro over a eller farja over sjo eller sprang over myr. Och inte pa hela skogen fanns det en koja dar det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rovarhalor var det gott om. Det var inte mangen, som kom over skogen utan skada, men desto flera vore de, som halkade utfor braddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rovare eller jagade av vilddjur. Men ocksa de, som bodde nedanfor skogen och aldrig vagade sig in i den, hade obehag av den, darfor att bjornar och vargar jamt och standigt kommo ner fran Kolmarden och revo deras boskap. Och det var ingen mojlighet att utrota vilddjuren, nar de hade ett sa bra gomstalle i den tata skogen.
Det var sakert, att bade ostgotar och sormlanningar garna skulle ha velat bli av med Kolmarden, men det gick langsamt med detta, sa lange som det fanns odlingsbar mark pa annat hall. Sa smaningom blev den anda en smula kuvad. Pa bergsluttningarna runtomkring sjalva storskogen vaxte det upp gardar och socknar. Skogen blev nagorlunda vagad, och vid Krokek mitt i vastra obygden reste munkar ett kloster, dar de resande funno en trygg tillflyktsort.
Skogen fortfor dock att vara maktig och farlig, anda tills en vacker dag en vandrare, som hade trangt langt in i skogsdjupet, rakade upptacka att det fanns malm i berggrunden, som den vaxte pa, Sa snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsman upp i skogen for att soka reda pa dess rikedomar.
Och nu kom det, som brot skogens makt. Manniskorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk pa den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behovt gora skogen allvarsam skada, om det inte har varit sa, att det gick at en otrolig mangd ved och kol for bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nastan slut pa den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och dar lades marken ut till akrar. Manga nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prastgard, dar det kort forut inte hade funnits annat an bjorniden.
Aven dar skogen inte blev alldeles bortrojd, blevo de gamla traden fallda och de tata snaren genomhuggna. Vagar drogos fram overallt, och vilddjur och rovare jagades bort. Nar manniskorna antligen hade fatt makt med skogen, foro de forfarligt illa fram med den: hoggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glomt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja forgora den.
Det var en lycka for skogen, att det inte fanns sa sardeles mycket malm i Kolmardsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Da avstannade ocksa kolningen, och skogen fick en smula andrum. Manga, som hade bosatt sig i Kolmardssocknarna, blevo utan arbete och har svart att barga sig, men skogen borjade ater tillvaxa och bredde ut sig, sa att gardar och bruk lago inbaddade i den som oar i havet. Kolmardsborna forsokte sig med jordbruk, men utan stor framgang. Den gamla skogsmarken ville hellre bara jatteekar och storfuror an rovor och korn.
Manniskorna gingo dar och kastade morka blickar pa skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist foll det dem in, att det kunde finnas nagot gott ocksa i skogen. Kanske att det kunde ligga bargning i skogen? Det kunde vara vart att forsoka att ta vara pa den i alla fall.
Sa borjade de att hamta timmer och plank ur skogen och salde till slattborna, som redan hade gjort anda pa sin skog. De markte snart, att om de bara fore forstandigt fram, kunde de fa sitt levebrod av skogen likaval som av akern och av gruvan. Och da kommo de att betrakta den pa annat satt an forut. De larde sig att varda den och alska den. De glomde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansago skogen som sin basta van.
Karr
Tolv ar ungefar innan Nils Holgersson hade borjat sin resa omkring med vildgassen, hande det, att en bruksagare pa Kolmarden ville gora sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omojligt att behalla hunden, darfor att man inte kunde vanja honom av med att jaga efter alla de far och hons, som han fick syn pa, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.
Skogvaktaren lade koppel pa hunden for att leda honom till ett stalle i skogen, dar alla uttjanta hundar fran herrgarden brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var ratt belaten med att fa skjuta hunden, darfor att han visste, att det inte bara var far och hons, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.
Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var sa klok, att han begrep allt vad manniskor sade. Nar skogvaktaren forde bort honom genom skogen, visste han mycket val vad som forestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se pa honom. Han varken hangde med huvudet eller slokade med svansen, utan sag lika bekymmerslos ut som vanligt.
Det var darfor, att de vandrade genom skogen, som hunden var sa noga med att inte lata marka nagon angslan. Det utbredde sig namligen en stor, vid skog pa alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad bade bland djur och manniskor, darfor att agarna sedan manga ar tillbaka hade varit sa mana om den, att de knappast hade nants att falla trad till vedbrand. Inte heller hade de haft hjarta att gallra och tukta den, utan skogen hade fatt skota sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick sta sa fredad, skulle bli ett kart tillhall for skogsdjuren, och de funnos dar ocksa i stora massor. Sinsemellan kallade de den for Fridskogen, och de raknade den som den basta tillflyktsort, som de hade i hela landet.
Nar hunden fordes genom skogen, tankte han pa vilken buse han hade varit for alla smadjuren, som bodde dar. "Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snaren, om de visste vad som forestar dig," tankte han. I detsamma viftade han med svansen och upphavde ett glatt skall, for att ingen skulle tro, att han var angslig och nedslagen.
"Vad skulle det ha varit for roligt att leva, om jag inte hade fatt jaga allt ibland?" sade han. "Vem som vill, ma angra sig, men inte lar det bli jag."
Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig forandring over honom. Han strackte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jamsides med skogvaktaren, utan holl sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tanka pa nagot obehagligt.
Nu var detta just i borjan av sommaren. Algkorna hade helt nyss fott sina ungar, och forra kvallen hade det lyckats hunden att skilja en algkalv, som inte kunde vara mer an fem dagar gammal, fran hans mor och driva honom ner pa en myr. Dar hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte for att fanga in honom, utan bara for att roa sig at hans forskrackelse. Algkon visste, att myren var bottenlos sa dar nyss efter tjallossningen och inte annu kunde bara ett sa stort djur som hon, och hon stod i det langsta kvar pa stranden. Men nar Karr jagade kalven allt langre och langre bort begav hon sig plotsligen ut pa myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vande om mot land. Algar aro skickligare an andra djur i att ga pa sank och farlig mark, och det sag ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men nar hon var helt nara stranden, sjonk en tuva, som hon trampade pa, ratt ner i dyn, och hon foljde med i djupet. Hon forsokte komma upp, men fann intet stadigt fotfaste, utan sjonk och sjonk. Karr stod och sag pa utan att vaga dra andan, men nar han markte, att algkon inte kunde radda sig, sprang han sin vag, sa fort han kunde. Han hade kommit att tanka pa allt det stryk, som han skulle fa, om det bleve upptackt, att han hade lockat en algko i olycka, och han blev sa forskrackt, att han inte tordes stanna forran han var hemma.