Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 45
Det var just Vattern, som gjorde det sa vackert att se mot norr, darfor att det sag ut, som om ett blatt skimmer hade stigit upp fran sjon och brett ut sig ocksa over land. Lundar och hojder och taken och spirorna av Jonkopings stad, som skymtade fram pa Vatterstranden, lago omsvepta av ljust blatt, som smekte ogat. Om det funnes lander i himmelen, skulle de val ocksa vara sa dar blaa, tankte pojken och tyckte, att han hade fatt en liten aning om hur det sag ut i paradiset.
Nar gassen frampa dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppat den blaa dalen. De voro i det allra basta lynne, skreko och larmade, sa att ingen, som hade oron, kunde undga att lagga marke till dem.
Nu rakade detta vara den forsta riktigt vackra vardagen, som man hade haft i den har trakten. Allt hitintills hade varen gjort sitt arbete under regn och rusk, och nar det nu helt hastigt hade blivit vackert vader, fylldes manniskorna av en sadan langtan efter sommarvarme och grona skogar, att de hade svart att skota sina sysslor. Och nar vildgassen foro forbi fria och muntra hogt over jorden, var det inte en enda, som inte slappte vad hon hade for hander och blickade efter dem.
De forsta som sago vildgassen den dagen, voro gruvarbetarna pa Taberg, som broto malm vid sjalva bergytan. Nar de horde dem kackla, hollo de upp med att borra sina spranghal, och en av dem ropade till faglarna: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" Gassen forstod inte vad han sade, men pojken lutade sig over gasryggen och svarade i deras stalle: "Dit, dar det varken finns hacka eller hammare." Nar gruvarbetarna horde orden, trodde de, att det var deras egen langtan, som hade kommit gaskacklet att ljuda som manniskotal. "Lat oss folja med! Lat oss folja med!" ropade de. – "Inte i ar," skrek pojken. "Inte i ar."
Vildgassen foljde Tabergsan ner mot Munksjo, och alltjamt forde de samma ovasen. Har pa den smala landremsan mellan Munksjon och Vattern lag Jonkoping med sina stora fabriksanlaggningar. Vildgassen foro forst over Munksjo pappersbruk. Det var just da slut pa middagsrasten, och de stora arbetarskarorna strommade fram mot fabriksporten. Nar de horde vildgassen, stannade de ett ogonblick for att lyssna till dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade en arbetare. Vildgassen forstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras stalle: "Dit, dar det varken finns maskiner eller angpannor." Nar arbetarna horde svaret, trodde de, att det var deras egen langtan, som kom gaskacklet att ljuda som manniskotal. "Lat oss folja med!" ropade en hel mangd av dem. "Lat oss folja med!" – "Inte i ar, svarade pojken. "Inte i ar."
Darnast foro gassen fram over den vittberomda tandsticksfabriken, som ligger pa Vatterstranden, stor som en fastning, och stracker sina hoga skorstenar mot himlen. Ingen manniska rorde sig ute pa gardarna, men i en stor sal sutto unga manniskor och fyllde tandsticksaskar. De hade oppnat ett fonster for det vackra vadrets skull, och genom detta trangde vildgassens rop in till dem. Den, som satt narmast fonstret, lutade lutade sig ut med en tandsticksask i handen och ropade: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" – "Till det landet, dar det varken behovs ljus eller tandstickor," sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hort bara var gaskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: "Lat mig folja med! Lat mig folja med!" – "Inte i ar," svarade pojken. "Inte i ar."
Oster om fabrikerna reser sig Jonkoping pa den harligaste plats, som nagon stad kan inta. Den smala Vattern har hoga, branta sandstrander bade pa ostra och vastra sidan, men ratt i soder aro sandmurarna nerbrutna liksom for att ge rum for en stor port, genom vilken man nar fram till sjon. Och mitt i porten, men berg till hoger och berg till vanster, men Munksjon bakom sig och Vattern framfor sig ligger Jonkoping.
Gassen foro fram over den langa, smala staden och forde samma ovasen har som ute pa landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte att vanta, att stadsborna skulle stanna ute pa gatan och ropa at vildgassen.
Farden gick vidare framat Vatterstranden, och om en stund kommo gassen till Sanna sjukhem, Nagra av de sjuka hade gatt ut pa en veranda for att frojda sig at varluften och fingo salunda hora gaskacklet. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" fragade en av dem med sa svag rost, att den knappast hordes. – "Till det landet, dar det varken finns sorg eller sjukdom," svarade pojken – "Lat oss folja med!" sade de sjuka – "Inte i ar", svarade pojken. "Inte i ar."
Nar de hade farit annu ett stycke framat, kommo de till Huskvarna. Det lag i en dal. Bergen stodo branta och skont formade daromkring. En a kom stortande utfor hojden i langa, smala fall. Stora verkstader och fabriker lago under bergvaggarna, over dalbottnen utbredde sig arbetarbostader, omgivna av tradgardstappor, och mitt i dalen lago skolhusen. Just som vildgassen kommo farande, ringde en klocka, och en mangd barn marscherade ut led vid led. De voro sa manga, att hela skolgarden fylldes av dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade barnen, nar de horde vildgassen. – "Dit, dar det varken finns bocker eller laxor," svarade pojken. – "Ta oss med!" skreko barnen. "Ta oss med!" – "Inte i ar, men till aret," ropade pojken. "Inte i ar, men till aret."
XIX. Den stora fagelsjon
Jarro grasanden
Pa ostra stranden av Vattern ligger Omberg, oster om Omberg ligger Dagsmosse, oster om Dagsmosse ligger sjon Takern. Runt omkring Takern utbreder sig den stora, jamna Ostgotaslatten.
Takern ar en ganska stor sjo, och an storre lar den ha varit forr i varlden. Men sa tyckte manniskorna, att den tackte over en alltfor stor del av den fruktbara slatten, och de forsokte att tappa ur vattnet ur den for att komma at att sa och skorda pa sjobottnen. Det lyckades dem dock inte att torrlagga hela sjon, som val hade varit meningen, utan den gommer alltjamt bort en massa land. Men efter urtappningen hade sjon blivit sa grund, att den nastan ingenstans ar mer an ett par meter djup. Stranderna har blivit sanka och dyiga mader, och overallt ute i sjon sticka sma dyholmar upp over vattenytan.
Nu finns det en, som tycker om att sta med fotterna i vattnet, bara den far ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det ar vassen. Den kan inte finna battre stalle att vaxa pa an utefter de langgrunda Takernstranderna och runt om de sma dyholmarna. Den trivs sa val, att den blir mer an manshog och sa tat, att det ar nastan omojligt att skjuta fram en bat genom den. Den bildar en bred, gron inhagnad runt omkring hela sjon, sa att denna bara ar tillganglig pa nagra stallen, dar manniskorna ha skaffat bort vassen.
Men om vassen stanger ute manniskorna, ger den till gengald skydd och hagn at en mangd annat. Inne i vassen finns det mangfaldiga sma dammar och kanaler med gront, stillastaende vatten, dar andmaten och naten frodas, och dar mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar klackas ut i orakneliga skaror. Och vid stranderna av dessa sma dammar och kanaler finns en myckenhet val undandolda platser, dar sjofaglarna kunna klacka ut sina agg och foda upp sina ungar utan att bli storda av vare sig fiender eller av matbekymmer.
Det bor ocksa en orimlig massa faglar i Takernvassen, och flera samlas dit ar for ar, allt som det blir bekant vilken praktig uppehallsort den ar. De forsta, som slogo sig ner dar, voro grasanderna, och de bo dar annu i tusental. Men de aga inte mer hela sjon, utan de ha mast dela med sig av utrymmet at svanor, doppingar, sothons, lommar, skedander och en helt hop andra.
Takern ar sakerligen den storsta och yppersta fagelsjo, som finns i hela landet, och faglarna maste skatta sig lyckliga, sa lange som de aga en sadan tillflyktsort. Men det ar ovisst hur lange som de halla valdet over vassruggar och dy-strander, for manniskorna kunna inte glomma, att sjon breder ut sig over en myckenhet god och fruktbar jord, och gang efter annan kommer det upp forslag bland dem, att de skola torrlagga den. Och om dessa forslag ginge i verkstallighet, bleve de mangtusende vattenfaglarna tvungna att flytta fran trakten.