Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 44

Men sa snart barnen voro vuxna, kom en besynnerlig langtan over dem. De ville inte stanna hemma, utan de reste bort till frammande land. Deras mor fick aldrig nagon hjalp av dem. Ett par av barnen hade hunnit gifta sig, innan de foro, och de hade lamnat sina smabarn kvar i hemmet. Och dessa barnen foljde nu matmodern i lagarden, sasom hennes egna hade gjort. De vallade korna, och de voro bra och praktigt folk. Och om kvallarna, nar matmodern var sa trott, att hon kunde somna mittunder mjolkningen, vackte hon upp sig till nytt mod genom att tanka pa dem. "Jag far nog goda dar, jag med," sade hon och ruskade av sig somnen, "bara de blir vuxna."

Men nar dessa barnen blevo vuxna, reste de bort till foraldrarna i det frammande landet. Ingen kom tillbaka, ingen stannade hemma. Den gamla matmodern blev ensam kvar pa garden.

Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar hos henne. "Tycker du, Rodlinna, att jag skulle be dem stanna har hos mig, nar de kan fa fara ut i varlden och fa det bra?" brukade hon saga, nar hon stod i baset hos den gamla kon. "Har i Smaland hade de ju bara fattigdom att vanta.

Men nar det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. Hon blev pa en gang lutande och gra, och hon stapplade, da hon gick, som om hon inte mer orkade rora sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville inte skota om garden, utan lat allting forfalla. Hon hjalpte inte mer upp husen, och hon salde bort bade oxar och kor. Det enda hon beholl var den gamla kon, som nu talade med Tummetott. Henne lat hon leva, darfor att alla barnen hade gatt vall med henne.

Hon kunde nog ha tagit i sin tjanst pigor och drangar, som hade hjalpt henne med arbetet, men hon talde inte att se frammande omkring sig, sedan hennes egna hade overgivit henne. Och kanske att hon var mest nojd med att garden forfoll, nar intet av barnen skulle komma och overta den. Inte brydde hon sig om, att hon sjalv blev fattig, darfor att hon inte vardade sig om det, som var hennes. Men hon var angslig for att barnen skulle fa reda pa hur svart hon hade det. "Bara inte barnen far veta detta! Bara inte barnen far veta detta!" suckade hon, nar hon stapplade genom lagarden.

Barnen skrevo jamt och bado, att hon skulle fara ut till dem, men det ville hon inte. Hon ville inte de det land, som hade tagit dem ifran henne. Hon var ond pa det. "Det ar val dumt av mig, att jag inte tycker om det dar landet, som har varit sa bra for dem," sade hon. "Men jag vill inte se det."

Hon tankte aldrig pa annat an barnen och pa detta, att de hade mast resa. Nar det blev sommar, ledde hon ut kon, for att hon skulle fa beta pa den stora mossen. Sjalv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med handerna i skotet, och nar hon gick hem, sade hon: "Ser du, Rodlinna, om har hade funnits stora, feta akrar i stallet for denna ofruktbara mossen, da hade de inte behovt resa."

Hon kunde vredgas pa mossen, som bredde ut sig sa stor och inte gjorde nagon nytta. Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, att barnen hade farit ifran henne.

Denna sista kvallen hade hon varit mer darrande och svag an nagonsin forut. Hon hade inte en gang orkat med mjolkningen. Hon hade statt lutad mot baset och talat om, att tva bonder hade varit hos henne och bett att fa kopa mossen. De ville dika ut den och sa och skorda pa den. Detta hade gjort henne bade angslig och glad. "Hor du, Rodlinna," hade hon sagt, "hor du, att de sade, att det kan vaxa rag pa mossen? Nu ska jag skriva till barnen, att de kommer hem. Nu behover de inte stanna borta langre, nu kan de fa sitt brod har hemma."

Det var detta, som hon hade gatt in i stugan for att gora. –

Pojken horde inte mer vad den gamla kon berattade. Han hade oppnat lagardsdorren och gatt over garden in till den doda, som han nyss forut hade varit sa radd for.

Allra forst stod han en stund stilla och sag sig omkring.

Det var inte sa fattigt i stugan, som han hade vantat sig. Den var rikligt forsedd med sadana saker, som bruka finnas hos dem, som ha slaktingar i Amerika. I ett horn fanns en amerikansk gungstol, pa bordet framfor fonstret lag en brokig plyschduk, ett vackert tacke var brett over sangen, pa vaggarna hangde de bortresta barnens och barnbarnens fotografier i granna, utskurna ramar, pa dragkistan stodo hoga vaser och ett par stakar, med tjocka, vridna ljus.

Pojken sokte reda pa en tandstickslada och tande de dar ljusen, inte darfor, att han behovde se battre, an han redan gjorde, utan darfor, att han tyckte, att detta var ett satt att hedra den doda.

Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ogon, lade hennes hander i kors over brostet och strok det tunna, graa haret tillbaka ur ansiktet.

Han tankte inte mer pa att vara radd for henne. Han var sa innerligt bedrovad over att hon mast leva fram sin alderdom i ensamhet och langtan. Nu skulle han atminstone vaka over hennes doda kropp denna natt.

Han letade reda pa psalmboken och satte sig att lasa upp ett par psalmer halvhogt. Men mitt i lasningen stannade han, darfor att han hade kommit att tanka pa mor och far.

Tank, att foraldrar kan langta sa efter sina barn! Det hade han aldrig vetat. Tank, att livet kan vara liksom slut for dem, nar barnen ar borta! Tank, om de dar hemma langtade efter honom pa samma satt, som denna gamla hade langtat!

Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro pa den. Han hade inte varit sadan, att nagon kunde langta efter honom.

Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.

Runt omkring sig sag han de bortrestas portratt. Det var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i langa slojor och herrar i fina klader, och det var barn, som hade krusat har och vackra, vita klanningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda ut i luften och inte ville se.

"Stackars er!" sade pojken till portratten. "Er mor ar dod. Ni kan inte mer gottgota, att ni reste ifran henne. Men min mor lever!"

Har avbrot han sig och nickade och smalog at sig sjalv. "Min mor lever," sade han. "Bade far och mor lever."

XVIII. Fran Taberg till Huskvarna

Pojken satt vaken nastan hela natten, men mot morgonen somnade han in, och da dromde han om far och mor. Han kunde knappt kanna igen dem. Bada tva hade fatt graa har och gamla, rynkiga ansikten. Han fragade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade aldrats mycket, darfor att de hade langtat efter honom. Han blev bade rord och forvanad, for han hade aldrig trott annat, an att de skulle vara glada att slippa honom.

Nar pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart vader. Han at sjalv forst ett stycke brod, som han fann i stugan, gav darpa morgonfoder at bade gass och ko och stallde upp lagardsdorren, for att kon skulle kunna bege sig till narmaste gard. Nar hon kom gaende ensam, skulle nog grannarna forsta, att det stod illa till med hennes matmor. De skulle skynda upp till odegarden for att se hur den gamla hade det, och sa skulle de finna hennes doda kropp och begrava den.

Knappt hade pojken och gassen hojt sig i luften, forran de fingo syn pa ett hogt berg med nastan lodrata vaggar och en tvart avbruten topp, och de forstod, att detta maste vara Taberg. Och pa toppen av Taberg stod Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi och alla sex gasslingarna och vantade pa dem. Det blev en gladje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande som igen kan beskriva, nar de sago, att det hade lyckats gaskarlen och Dunfin att finna reda pa Tummetott.

det vaxte skog tamligen hogt uppat Tabergssidorna, men den oversta toppen var kal, och darifran kunde man se vitt omkring at alla hall. Blickade man at oster, at soder eller at vaster, sa var det nastan intet annat att se an ett fattigt hogland med morka granskogar, bruna mossar, istackta sjoar och blanande bergasar, Pojken kunde inte lata bli att tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken moda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man at norr, var det en helt annan sak. Har sag landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med storsta karlek och omsorg. At det hallet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande aar anda fram till den stora sjon Vattern, som lag isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blatt ljus.