Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 42

Men nar de bada barnen sago en sa liten parvel komma emot dem med utstrackt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklanges och sago dodligt forskrackta ut.

Nar pojken sag deras skrack, vaknade han upp och kom ihag vem han var. Och da tyckte han, att ingenting varre kunde handa honom, an att just de barnen skulle fa se, att han hade blivit fortrollad. Skam och sorg over att han inte mer var manniska overvaldigade honom. Han vande sin om och flydde. Han visste inte sjalv vart.

Men ett gott mote gjorde pojken, nar han kom ner pa heden. For dar i ljungen skymtade han nagot vitt, och fram emot honom kom den vita gaskarlen i sallskap med Dunfin. Nar den vite sag pojken komma springande med sadan fart, trodde han, att svara fiender forfoljde honom. Han slangde honom i all hast upp pa sin rygg och for astad med honom.

XVII. Den gamla bondkvinnan

Tre trotta resande voro ute i sena kvallen och sokte nattharbarge. De foro fram i en fattig och odslig del av Norra Smaland, men en sadan vilostad, som de onskade sig, borde de anda ha kunnat finna, for de voro inga veklingar, som fragade efter mjuka baddar eller val ombonade rum. "Om en av de har langa bergasarna hade en topp, som voro sa brant och hog, att en rav inte pa nagot hall kunde klattra oppfor den, da hade vi en god sovplats," sade en av dem. – "Om en enda av de stora mossarna lage ofrusen och voro sank och vat, att en rav inte vagade sig ut pa den, sa vore det ocksa ett riktigt bra nattharbarge," sade den andra. – "Om isen pa en av de frusna sjoarna, som vi far forbi, vore landlos, sa att en rav inte kunde komma ut pa den, sa skulle vi just ha funnit vad vi soker," sade den tredje.

Det varsta var, att nar solen hade gatt ner, blevo tva av de resande sa somniga, att de varje ogonblick hollo pa att storta till marken. Den tredje, som kunde halla sig vaken, blev oroligare, allt som natten narmade sig. "Det var da en olycka," tankte han, "att vi har kommit till ett land, dar sjoar och mossar ar frusna, sa att raven kan komma fram overallt. Isarna har ju toat bort pa andra stallen, men nu ar vi val oppe i det allra kallaste Smaland, dit varen annu inte har hunnit. Jag begriper inte hur jag ska bara mig at for att finna en bra sovplats. Om jag inte far reda pa ett stalle, som ar val skyddat, har vi Smirre rav over oss innan morgonen."

Han stirrade at alla sidor, men han sag inte nagot harbarge, dar han kunde ta in. Och en mork och kulen kvall var det med blast och duggregn. Det blev hemskare och otrevligare omkring honom for varje ogonblick.

Det kan val lata besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i nagon gard. de hade redan farit forbi manga kyrkbyar utan att klappa pa en enda dorr. Sma backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare aro glada att raka pa, latsades de inte heller om. Man kunde nastan vara frestad att saga, att de fortjanade att ha det svart, da de inte begarde hjalp dar den stod dem till buds.

Men sent omsider, nar de hade blivit sa morkt, att det knappt fanns en strimma av dagen kvar under himmelen, och de tva, som behovde sova, fardades fram i halvsomn, rakade de pa en bondgard, som lag ensam, langt skild fran alla grannar. Och inte nog med att den lag sa odsligt, utan den sag ut att vara alldeles obebodd. Ingen manniska rorde sig pa gardsplanen. Nar den av de tre, som kunde halla sig vaken, sag stallet, tankte han: "Nu far det ga hur det vill, men i den har garden maste vi forsoka att komma in. Nagot battre kan vi nog inte finna."

Strax darpa stodo de alla tre pa gardsplanen. De tva somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje sag sig ivrigt omkring for att finna ut var han kunde komma in under tak. det var ingen liten gard. Utom boningshus och stall och lagard funnos dar langa langor med lador och logar och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans sag fasligt fattigt och forfallet ut. Husen hade graa, mosslupna, lutande vaggar, som tycktes fardiga att ramla omkull. I taket funnos gapande hal, och dorrarna hangde snett pa brustna gangjarn. Det var tydligt, att ingen pa langa tider hade brytt sig om att sla spik i vagg pa detta stallet.

Emellertid hade han, som var vaken, raknat ut vilket hus som var lagarden. Han rusade upp rekamraterna ur deras somn och forde dem fram mot lagardsdorren. Denna var lyckligtvis inte stangd med annat an en krok, som han latt kunde peta upp med ett spo. Han drog redan en suck av lattnad vid tanken pa att de snart skulle vara i sakerhet. Men nar lagardsdorren svangde upp med ett gallt gnisslande, horde han, att en ko borjade rama. "Kommer ni nu antligen, matmor?" sade kon. "Jag trodde, att ni inte tankte ge mig nagon mat i kvall."

Den vakne stannade helt forskrackt i dorren, nar han markte, att inte lagarden stod tom. Men han sag snart, att dar inte fanns mer an en enda ko och en tre eller fyra hons, och da fattade han mod igen. "Vi ar tre fattiga resande, som onskar att komma in pa nagot stalle, dar ingen rav kan overfalla oss och ingen manniska fanga oss," sade han. "Vi undrar mycket om detta kan vara en bra plats for oss." – "Jag kan inte tro annat," svarade kon. "Nog ar vaggarna daliga, men inte gar raven igenom dem annu, och har bor ingen annan an en gammal gumma, som visst inte ar i stand att ta nagon till fanga. Men vad ar ni for ena?" fortfor hon, i det att hon vred sig i baset for att fa syn pa nykomlingarna. – "Jo, jag ar Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog, som har blivit forvandlad till tomte," svarade den forsta av de intradande, "och jag har med mig en tamgas, som jag brukar rida pa, och en gragas," – "Sa rart frammande har inte varit inom mina vaggar forr," sade kon, "och ni ska vara valkomna, fast nog hade jag hellre onskat, att det hade varit min matmor, som hade kommit for att ge mig kvallsvard."

Pojken forde nu in gassen i lagarden, som var ganska stor, och stallde dem i ett tomt bas, dar de ogonblickligen somnade. At sig sjalv drog an ihop en lite badd av halm och vantade sig, att han genast skulle falla i somn han ocksa.

Men harav blev ingenting, for den stackars kon, som inte hade fatt sin kvallsvard, holl sig inte stilla ett ogonblick. Hon skakade i halslanken, flyttade sig i baset och klagade over hur hungrig hon var. Pojken kunde inte fa en blund i ogonen, utan blev liggande och gick igenom allt, som hade hant honom under de sista dagarna.

Han tankte pa Asa gasapiga och lille Mats, som han sa oformodat hade traffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade rakat satta eld pa, matte ha varit deras gamla hem i Smaland. Han kunde ju dra sig till minnes, att han hade hort dem tala om just en sadan stuga och om den stora ljungheden, som lag nedanfor den. Nu hade de kommit vandrande for att fa aterse sitt hem, och sa hade det statt i lagor, da de hade natt fram till det! Det var nog en stor sorg, som han hade vallat dem, och det gjorde honom mycket ont. Om han nagonsin mer bleve manniska, sa finge han lov att forsoka gottgora dem for skada och missrakning.

Sedan gingo hans tankar till krakorna, och nar han tanker pa Fumle-Drumle, som hade raddat honom och hade mott doden sa kort efter att han hade blivit vald till hovding, blev han sa bedrovad, att han fick tararna i ogonen.

Han hade haft det bra svart de sista dagarna. Men en stor lycka hade det anda varit, att gaskarlen och Dunfin hade funnit reda pa honom.

Gaskarlen hade berattat, att sa snart som vildgassen hade markt, att Tummetott var forsvunnen, hade de fragat smadjuren i skogen efter honom. De hade snart fatt veta, att det var en flock Smalandskrakor, som hade fort bort honom. Men krakorna voro redan ur sikte, och vartat de hade styrt kosan, hade ingen kunnat saga. For att de skulle finna pojken sa snart som mojligt, hade da Akka befallt vildgassen att ge sig av tva och tva at skilda hall och leta efter honom. Men efter tva dagars sokande, antingen de sa hade funnit honom eller inte, skulle de motas i nordvastra Smaland pa en hog bergtopp, som likande ett tvart avhugget torn och kallades Taberg. Och sedan Akka hade gett dem de basta vagmarken och noga beskrivit for dem hur de skulle hitta till Taberg, hade de skilts at.