Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 32

"Stannar ni har ute pa vintern med?" fragade Akka forvanad. – "Ja, det gor vi," svarade gumsen. "Vi har gott om bete haroppe pa berget hela aret om." – "Jag tycker, att det later, som om ni skulle ha det battre an andra far," sade Akka. "Men vad ar det nu for en olycka, som har kommit over er?" – "Det var stark kold i vintras. Havet fros, och da gick tre stycken ravar hitover pa isen, och de har stannat kvar har pa on." – "Jasa, vagar ravarna sig pa en sadan som ni?" – "Anej, inte om dagen, da kan jag nog forsvara mig och de mina," sade gumsen och skakade pa hornen. "Men de smyger sig over oss om natten, nar vi sover inne i grottorna. Vi forsoker att halla oss vakna, men nagon gang maste man ju sova, och da kommer de over oss. De har redan dodat vartenda far i de andra grottorna, och dar fanns flockar, som var lika stora som min."

"Det ar inte roligt att tala om, att vi ar hjalplosa", sade nu den gamla tackan. "Vi kan inte reda oss battre, an om vi vore tamfar." "Tror ni, att de kommer hit i natt?" sade Akka. – "Det ar inte annat att vanta," svarade den gamla. "De var har i gar natt och stal ett lamm ifran oss. De lar nog komma igen, sa lange nagon av oss finns i livet. Sa har de gjort pa de andra stallena." –

"Men om de far halla pa sa har, sa blir ni ju rent utdoda," sade Akka. – "Ja, det ska inte droja lange, forran det ar sluta med alla faren pa Lilla Karlson," sade tackan.

Akka stod dar ratt tvehagsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, dar det vantades sadana gaster. Nar hon hade funderat en stund, vande hon sig till Tummetott. "Jag undrar om du vill hjalpa oss, som du har gjort manga ganger forut," sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. – "Det ar allt synd om sig att inte fa sova," sade vildgasen, "men jag undrar om du orkar vaka, tills ravarna kommer, och vacka oss da, sa att vi far flyga undan." Pojken blev mattligt glad at detta, men allting var battre an att ge sig ut i stormen igen, sa att han lovade, att han skulle halla sig vaken.

Han gick fram till grottoppningen, krop ner bakom en sten, for att han skulle fa la for stormen, och satte sig att vaka.

Nar pojken hade suttit dar en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och manskenet borjade leka pa vagorna. Pojken gick till grottoppningen for att se ut. Grottan befann sig ratt hogt uppat berget. En smal och brant stig ledde ditupp. Pa den var det val han hade att vanta ravarna.

Inga ravar sag han annu till, men daremot nagot, som han i forsta ogonblicket blev mycket mera radd for. Pa strandremsan nedanfor berget stod nagra stora jattar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var manniskor. Forst trodde han, att han dromde, men nu var han alldeles saker pa att han inte hade fallit i somn. Han sag de stora karlarna sa tydligt, att det inte kunde vara nagon synvilla. Somliga stodo ute pa strandbadden och andra alldeles inpa berget, som om de amnade klattra uppfor det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar bade fram och bak. Han hade aldrig sett nagot sa markvardigt.

Pojken stod och skramde upp sig for de dar trollen, sa att han nastan glomde att spana efter ravarna. Men nu horde han en klo skrapa mot en sten. Han sa tre ravar komma uppfor branten, och sa snart som han visste, att han hade nagot verkligt att gora med, blev han lugn igen och inte ett grand radd. Det foll honom in, att det var bra synd att bara vacka gassen och lamna faren at sitt ode. Han tyckte, att han skulle vilja stalla till pa annat satt.

Han sprang hastigt inat grottan, skakade storgrumsen i hornen, sa att han vaknade, och svangde sig pa samma gang upp pa hans rygg. "Res pa er, far, sa ska vi forsoka att skramma ravarna en smula!" sade pojken.

Han hade forsokt att vara sa tyst som mojligt, men ravarna maste allt ha hort nagot buller. Nar de kommo upp till grottans mynning, stannade de och overlade. "Det var bestamt nagon av dem darinne, som rorde pa sig," sade en. "Jag undrar om de ar vakna." – "A, ga pa du bara!" sade en annan. "De kan i alla fall inte gora oss nagot."

Nar de kommo langre in i grottan, stannade de och vadrade. "Vem ska vi ta i kvall?" viskade den, som gick forst. – "I kvall ska vi ta storgrumsen," sade den siste. "Sedan far vi ett latt arbete med de andra."

Pojken satt pa den gamla gumsens rygg och sag hur de smogo sig fram. Stot nu raskt fram!" viskade pojken. Storgumsen stotte till, och den forsta raven kastades huvudstupa tillbaka mot oppningen. "Stor nu till at vanster!" sade pojken och vande gumsens stor huvud at ratt hall. Gumsen mattade ett forfarligt slag, som traffade den andra raven i sidan. Han rullade runt flera ganger, innan han kom pa benen igen och kunde fly. Pojken hade allt garna onskat, att ocksa den tredje skulle ha fatt en stot, men han hade redan givit sig av.

"Nu tanker jag, att de har fatt nog for i natt," sade pojken. – "Jag tror sa med," sade storgumsen. "Lagg dig nu pa min rygg och kryp ner i ullen! Du kan fortjana att fa det gott och varmt efter all blast, som du har varit ute i."

Helveteshalet

Nasta dag gick storgumsen omkring med pojken pa ryggen och visade honom on. Den bestod av en enda valdig klippa. Den var som ett stort hus med lodrata vaggar och platt tak. Gumsen gick forst upp pa bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna dar, och denne fick lov att erkanna, att on tycktes vara sarskilt skapad for far. Det vaxte inte mycket annat uppe pa berget an farsvingel och sadana sma torra, krydd-doftande vaxter, som far tycka om.

Men det fanns minsann annat an farbete att se pa for den, som val var kommen uppfor branten. Dar syntes for det forsta hela havet, som nu lag blatt och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt osterut lag Gotland med jamn och langstrackt kust och i sydvast Stora Karlson, som var byggd pa samma satt som Lillon. Nar gumsen gick anda fram till kanten av bergtaket, sa att pojken kunde se nerat bergvaggarna, markte han, att de voro alldeles fulla av fagelbon, och i det blaa havet nedanfor honom lago svartor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular sa vackert och fredligt och sysslade med strommingfiske.

"Det har ar riktigt ett forlovat land," sade pojken. "Ni bor bra vackert, ni far." – "Ja, nog ar har vackert,"sade storgrumsen. Det var, som om han hade velat tillagga nagot, men han sade ingenting, utan bara suckade. "Men om du gar har ensam, far du ta dig val i akt for alla sprickor, som loper fram over berget," fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, for det fanns djupa och breda sprickor pa flera stallen. Den storsta av dem hette Helveteshalet. Den sprickan var manga famnar djup och narapa en famn bred. "Om nagon folle ner har, vore det allt slut med honom," sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lat, som om han hade haft en sarskild mening med vad han sade.

Sedan forde han pojken ner pa strandbradden. Han fick nu pa nara hall de de dar jattarna, som hade skramt honom forra natten. Det var ingenting annat ar stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem for "raukar". Pojken kunde inte se sig matt pa dem. Han tyckte, att om det nagonsin hade funnits troll, som hade blivit forbytta till sten, sa borde de se ut pa det sattet.

Fastan det var vackert nere pa strandremsan, tyckte pojken anda battre om sig uppe pa bergshojden. Det var hemskt harnere, darfor att de overallt rakade pa doda far. Har var det, som ravarna hade hallit sina maltider. Han sag helt och hallet avatna skelett, men ocksa kroppar, som bara voro halvatna, och andra, som de knappt hade smakat pa, utan latit ligga ororda. Det var rent hjartskarande att se, att vilddjuren hade kastat sig over faren bara for ro skull. Bara for att fa jaga och riva ihjal.