Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 22

Men med detta ar inte allt sagt om de tre trappstegen. For man maste betanka, att nar det regnar oppe pa taket till det stora Smalandshuset, eller nar snon smalter daroppe, far vattnet lov att ta vagen nagonstans, och da stortar forstas en del utfor den stora trappan. I borjan flot det nog fram over hela trappan, sa bred som den var, men sa uppstod sprickor i den, och sa smaningom har nu vattnet vant sig att flyta utfor den i nagra val upparbetade faror. Och vatten ar vatten, var man an gor av det. Det har aldrig nagon vila. Pa ett stalle graver det och filar och for bort, och pa ett annat lagger den till. De dar farorna hade det gravt opp till dalar, dalvaggarna har det tackt med mylla, och sen har buskar och rankor och trad klangt sig fast vid dem sa tatt och sa rikt, att de nastan skymmer bort vattenstrommen, som gar fram nere i djupet. Men nar strommarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, maste de kasta sig huvudstupa utfor dem, och harav kommer vattnet i sadan skummande fart, att det far kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och sadana har det ocksa vaxt opp vid varenda fors.

Men med detta ar anda inte allt sagt om landet med de tre trappstegen. Utan det maste ocksa sagas, att daroppe i Smaland i det stora huset bodde en gang en jatte, som hade blivit gammal. Och de fortrot honom, att han i sin hoga alderdom skulle vara tvungen att ga utfor den langa trappan for att meta lax i havet. Det syntes honom vida lampligare, att laxen skulle komma opp till honom, dar han bodde.

Darfor gick han opp pa taket av sitt stora hus, och dar stallde han sig och slungade stora stenar ner i Ostersjon. Han kastade dem med sadan kraft, att de flog over hela Blekinge och foll ner i havet. Och nar stenarna foll ner, blev laxen sa radd, att den gick opp ur havet, flydde oppat Blekingsstrommarna, rande i vag genom forsarna, kastade sig med hoga sprang oppfor fallen och stannade, forst nar den var langt inne i Smaland hos gammaljatten.

Hur sant detta ar, syns av de manga oarna och skaren, som ligger utanfor Blekinges kust, och som inte ar nagot annat an de manga stora stenarna, som jatten kastade.

Det marks ocksa darav, att laxen alltjamt gar opp i Blekingsstrommarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig anda fram till Smaland.

Men den dar jatten ar vard mycken tack och ara av Blekingsborna, darfor att laxfiske i strommarna och stenhuggeri i skargarden, det ar arbete, som ger foda at manga av dem an i denna dag."

VIII. Vid Ronneby a

Varken vildgassen eller Smirre rav hade trott, att de nagonsin skulle rakas, sedan de hade lamnat Skane. Men nu foll det sig sa, att vildgassen kommo att ta vagen over Blekinge, och dit hade Smirre rav ocksa begivit sig. Han hade hittills uppehallit sig i norra delen av landskapet, och dar hade han annu inte sett nagra herrgardsparker eller djurgardar, fulla av radjur och lackra radjurskalvar. Har var mer missnojd, an han kunde saga.

En eftermiddag, da Smirre strok omkring i en odslig skogstrakt i Mellanbygden, inte langt fran Ronneby a, fick han se en flock vildgass flyga fram genom luften. han markte strax, att en av gassen var vit, och da visste han ju vilka han hade att gora med.

Smirre borjade genast jaga efter gassen, lika mycket av lust att fa ett gott mal mat som for att hamnas pa dem for all fortret, som de hade vallat honom. Han sag, att de foro osterut, tills de kommo till Ronneby a. Sedan andrade de riktning och foljde an mot soder. Han forstod, att de amnade soka sig en sovplats utmed astranden, och han tankte, att han skulle bemaktiga sig ett par av dem utan sardeles stor svarighet.

Men nar Smirre rav antligen fick syn pa det stalle, dar gassen hade slagit ner, markte han, att de hade valt en sa val skyddad plats, att han inte kunde komma at dem.

Ronneby a ar ju inte nagot stort eller maktigt vattendrag, men den ar likafullt mycket omtalad for sina vackra stranders skull. Pa flera stallen tranger den fram mellan branta bergvaggar, som sta lodrata upp ur vattnet och aro alldeles overvaxta med kaprifolium och hagg, med hagtorn och al, med ronn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenamare en vacker sommardag an att ro fram pa den lilla morka an och se uppat pa allt det mjuka, grona, som hakar sig fast vid de barska bergvaggarna.

Men nu, da vildgassen och Smirre kommo till an, var det kall och ruskig varvinter, alla trad stodo nakna, och det var nog ingen som tankte det allra minsta pa om strandbadden var ful eller vacker. Vildgassen prisade sin lycka, att de under en sadan dar brant bergvagg hade funnit reda pa en strandremsa, sa pass stor, att de kunde fa plats pa den. Framfor dem brusade an, som var strid och stark nu i snosmaltningstiden, bakom sig hade de en obestiglig klippvagg, och nedhangande grenar skylde dem. De kunde inte ha det battre.

Gassen somnade genast, men pojken kunde inte fa en blund i ogonen. Sa snart som solen var forsvunnen, kande han morkradsla och vildmarksskrack och langtade till manniskorna. Dar han lag instoppad under gasvingen, kunde han ingenting se och bara daligt hora, och han tankte pa om det komme nagot ont at gaskarlen voro han inte i stand att radda honom. Prassel och rassel horde han fran alla hall, och han rakade i sadan oro, att han maste krypa fram under vingen, och satta sig pa marken bredvid gassen.

Smirre stod pa bergskronet lang i synen och sag ner pa vildgassen. "Det har forfoljandet kan du sa garna overge genast," sade han till sig sjalv. "Du kan inte klattra utfor ett sa tvarbrant berg, du kan inte simma i en sa vild strom, och det finns inte nedanfor berget den minsta strimma av land, som leder fram till sovplatsen. De dar gassen ar for kloka for dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem!"

Men Smirre som andra ravar hade svart att overge ett paborjat foretag, och han lade sig darfor ytterst pa bergkanten och tog inte ogonen fran vildgassen. Medan han lag och betraktade dem, tankte han pa allt ont, som de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad fran Skane och hade mast flytta till det fattiga Blekinge. Han retade upp sig sa, medan han lag dar, att han onskade vildgassen doden, om han ocksa inte sjalv skulle fa ata dem.

Nar Smirres harm hade natt en sadan hojd, horde han ett raspande i en stor tall, som vaxte tatt bredvid honom, och sag en ekorre komma ner ur tradet, haftigt forfoljd av en mard. Ingen av dem markte Smirre, och han satt stilla och betraktade jakten, som gick fran trad till trad. Han sag pa ekorren, som rorde sig bland grenarna sa latt som om han hade kunnat flyga. Han sag pa marden, som inte var en fullt sa konstfardig klattrare som ekorren, men anda sprang uppfor och utfor tradstammar lika tryggt som om de hade varit slata stigar i skogen. "Kunde jag klattra bara halften sa bra som en av de dar," tankte raven, "sa skulle de harnere inte langre fa sova i ro."

Sa snart som ekorren hade blivit infangad och jakten var till anda, gick Smirre fram till marden, men stannade pa tva stegs avstand, till ett tecken att han inte ville berova honom jaktbytet. Han halsade mycket vanligt pa marden och lyckonskade honom till fangsten. Smirre lade sina ord val, som ravar alltid gora. Marden daremot, som med sin langsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsflack tog sig ut som ett litet under av skonhet, var i sjalva verket bara en ra skogsbo, och han svarade honom knappast. "Det forvanar mig anda," sade Smirre, "att en sadan jagare, som du ar, nojer sig med att jaga ekorrar, nar det finns sa mycket battre villebrad inom rackhall." Har holl han inne, men nar marden bara grinade at honom helt oforsynt, fortfor han: "Kan det vara mojligt, att du inte har sett vildgassen, som star har under bergvaggen? Eller ar du inte nog god klattrare for att kunna komma ner till dem?"