Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 133

Dessa tankar gavo henne en smula fortrostan, sa att hon tyckte, att hon ville fortsatta foretaget. Och for att starka sitt mod tog hon av nerat parken, som kladde sluttningen mellan slottshojden och sjon. Nar hon gick under de harliga traden, som stodo sa morka och hemlighetsfulla i manskenet, vaknade manga glada minnen hos henne. Hon berattade for barnen hur det hade gatt till har pa hennes tid, och hur lycklig hon hade varit, medan hon hade gatt igenom kursen och alla dagar hade fatt lustvandra i den har skona parken. Hon talade om fester och lekar och arbete, men forst och framst berattade hon om den stora valviljan, som hade oppnat den stolta herrgarden for henne och for sa manga andra.

Pa detta sattet lyckades hon halla modet uppe, sa att hon verkligen kom igenom parken och over bron och nadde strandangarna, dar direktorens villa lag mittibland skolbyggnaderna.

Alldeles invid bron utbredde sig den grona lekplanen, och nar hon gick forbi den, beskrev hon for barnen hur vackert det brukade vara har under sommarkvallarna, da planen var full av ljuskladda manniskor, och sanglekar och bollspel avloste varandra. Hon visade barnen Vanhem, dar samlingssalen fanns, seminariet, dar forelasningarna hollos, villorna, dar gymnastiklokalen och slojdsalarna voro inrymda. Hon gick framat med rask fart och talade oupphorligt liksom for att inte hinna att bli angslig. Men nar hon slutligen kom sa langt, att hon sag direktorens villa, da tvarstannade hon.

"vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska ga langre," sade hon. "Jag har inte tankt pa detta forut, men kanske direktoren ar sa farligt sjuk, att vi skulle stora honom med var sang. Det vore ju forfarligt, om vi skulle gora honom samre.

Den lille Nils Holgersson hade foljt med barnen hela tiden och hade hort allt, vad lararinnan hade talat om. Han visste saledes, att de hade gatt ut for att sjunga for nagon, som lag sjuk darborta i villan, och han forstod nu, att sangen inte skulle bli av, darfor att de fruktade att stora och oroa den sjuke.

"Det ar synd, att de gar sin vag utan att sjunga," tankte han. "Det vore ju en latt sak att ta reda pa om han darinne inte tal vid att hora dem. Varfor gar inte nagon fram till villan och fragar?"

Men detta tycktes inte falla lararinnan in, utan hon vande och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invandningar, men hon tystade ner dem. "Nej, nej!" sade hon. "Det var dumt tankt av mig att ga hit och sjunga sa sent pa kvallen. Vi skulle bara stora."

Da tyckte Nils Holgersson, att nar ingen annan gjorde det, sa fick han lov att ta reda pa om det forholl sig sa, att den sjuke var for svag att hora litet sang. Han skilde sig fran de andra och sprang fram till huset. Det holl en vagn utanfor villan, och en gammal kusk stod bredvid hastarna och vantade. Pojken hann knappt fram i narheten av ingangen, forran forstudorren oppnades och en jungfru kom ut med en bricka. "Larsson far nog vanta pa doktorn annu en stund," sade hon. "Frun bad, att jag skulle ta ut nagot varmt till honom."

"Hur gar det med husbonden?" fragade kusken.

"Det ar inga plagor numera, men det ar, som om hjartat skulle ha stannat. Direktoren ligger ororlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han ar dod eller levande."

"Sager doktorn, att det ska bli slut?"

"Det star och vager, Larsson, det star och vager. Det ar, som om direktoren skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifran, sa ar han fardig att folja det."

Nils Holgersson sprang raskt nerat vagen for att hinna upp lararinnan och skolbarnen. Han tankte pa hur det hade varit, nar hans morfar dog. Han hade varit sjoman, och nar han lag pa sitt yttersta hade han bett, att de skulle oppna fonstret, for att han skulle fa hora vindens brusande an en gang. Och om nu denne, som lag sjuk hade alskat att vara omgiven av ungdom och hora dess sanger och lekar...?

Lararinnan gick tvehagsen nerat allen. Nu, nar hon vandrade bort fran Naas, ville hon vanda om, och nar hon hade varit pa vag dit, hade hon ocksa velat vanda. Hon var alltjamt i stor angest och villradighet.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var sa djup skugga i allen, dar hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig hora en sadan massa roster omkring sig. Det var angsliga rop fran tusentals olika hall, som nadde henne. "Vi ar sa langt borta, vi andra," sade rosterna. "Men du ar i narheten. Ga och sjung ut vad vi alla kanner!"

Och hon kom ihag den ena efter den andra, som direktoren hade hjalp och tagit vard om. Det var overmanskligt, vad han hade anstrangt sig for att bista alla, som voro i nod. "Ga och sjung for honom!" viskade det omkring henne. "Lat honom inte do utan att ha fatt en halsning fran sin skola! Tank inte pa att du ar ringa och obetydlig! Tank pa den stora skaran, som star bakom dig! Lat honom forsta, innan han gar ifran oss, hur vi alla alskar honom!"

Lararinnan gick allt langsammare. Da horde hon nagot, som inte bara var roster och maningar i hennes egen sjal, utan som kom fran varlden utanfor henne. Det var ingen vanlig manniskorost. Det var som en fagels kvitter eller en grashoppas spel. Men hon horde anda alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vanda tillbaka.

Och mer behovdes det inte for att hon skulle fa mod att gora det. –

Lararinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sanger utanfor direktorens fonster. Hon tyckte sjalv, att deras sang hade ljudit sa markvardigt vacker denna kvall. Det var, som om frammande roster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behovs stamma upp, sa hade alla dessa vaknat och klingat med i sangen.

Da oppnades forstudorren hastigt, och nagon skyndade ut. "Nu kommer de for att saga mig, att jag inte far sjunga mer," tankte lararinnan. "Matte jag bara inte ha stallt till nagon olycka!" Men det var inte sa. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sanger till.

Pa trappan kom doktorn emot henne. "Faran ar over for denna gangen," sade han. "Han lag dar i dvala, och hjartat slog allt svagare. Men nar ni borjade sjunga, var det, som om han skulle ha hort en kallelse fran alla dem, som behovde honom. Han kande, att det annu inte var tid for honom att soka vilan. Sjung mer for honom! Sjung, och var glad, for jag tror, att det ar er sang, som har fort honom tillbaka till livet! Nu kanske vi far behalla honom ett par ar till."

LIII. Resan till Vemmenhog

En dag i borjan av november flogo vildgassen over Hallandsas in i Skane. De hade under nagra veckor uppehallit sig pa de vida slatterna omkring Falkoping, och som flera andra stora vildgasflockar ocksa hade vistats dar, hade de haft en glad tid med mycket samsprak mellan de gamla faglarna och mycken tavlan i allt slags idrott mellan de unga.

Vad Nils Holgersson betraffar, sa hade han inte varit glad at det langa drojsmalet i Vastergotland. Han forsokte att halla modet uppe, men han hade svart att forlika sig med sitt ode. "Om jag val hade lamnat Skane bakom mig och vore i utlandet," tankte han, "sa visste jag, att jag inte hade nagot att hoppas pa, och da skulle jag kanna mig lugnare."

Sa hade vildgassen antligen brutit upp en morgon och flugit nerat Halland. Pojken hade till en borjan inte funnit nagot sardeles noje i att titta pa det landskapet. Han tyckte, att det inte var nagot nytt att se dar. I ostra delen var det hoglant med stora ljunghedar, som paminde om Smaland, och langre mot vaster var det tackt med runda, kala bergkullar och sonderskuret av vikar ungefar pa samma satt som Bohuslan.

Men nar vildgassen fortsatte resan soderut langs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hangt ut over gashalsen och inte lyft ogonen fran marken. Han sag hur kullarna glesnade och slatten bredde ut sig. Pa samma gang markte han, att kusten blev mindre och sondertrasad. Skargarden utanfor den glesnade och forsvann, och det vida, oppna havet kom anda fram till fastlandet.