Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 128

Nar pojken horde detta, drog han samman ogonbrynen, och handerna knoto sig sa, att knogarna vitnade. "Det ar grymt av tomten," sade han, "att han har satt ett sadant villkor for mig, att jag inte kan komma hem och bista mina foraldrar. Men inte ska de lyckas honom att gora mig till vansvikare. Far och mor ar hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjalp, an att jag skulle komma tillbaka till dem med daligt samvete."

LI. Havssilver

Havet ar, som var man vet, vilt och patrangande, och den delen av Sverige, som ar mest utsatt for dess anfall, skyddas darfor sedan manga tusen ar tillbaka av en lang och bred stenmur, som kallas Bohuslan.

Muren ar sa pass bred, att den tacker hela landet mellan Dalsland och havet, men, sa som det brukar vara fallet med strandskoningar och vagbrytare, ar den inte sardeles hog. Den ar uppford av ansenliga stenblock, och pa sina stallen aro hela langa bergasar inlagda i den. Det gick val heller inte an att bygga med smastenar, nar det gallde att mot havet resa ett varn, som skulle stracka sig fran Iddefjorden till Gota alv.

Sadana stora byggnadsverk utforas ju inte mer i vara dagar, och det ar sakert, att muren ar ofantligt gammal. Det ar heller inte utan, att den har blivit illa atgangen med tiden. De stora blocken ligga numera inte sa tatt intill varandra, som de tora ha gjort fran borjan. Det har bildats sprickor mellan dem, sa breda och djupa, att bade akrar och hus fa rum pa deras botten. Men stenblocken ligga i alla fall inte langre isar, an att man val ser, att de en gang har tillhort en och samma mur.

Inat land ar den stora muren bast bibehallen. Dar gar den fram hel och obruten langa strackor. Langs mitten lopa langa, djupa springor med sjoar pa bottnen, och fram mot kusten ar den sa sonderfallen, att vart block ligger som en kulle for sig.

Det ar forst nar man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte star, dar den star, bara for ro skull. Sa stark den an matte ha varit fran borjan, har havet brutit igenom den pa en sex, sju stallen och sant in fjordar, som aro flera mil langa. Det yttersta av den star till och med under vatten, sa att endast den oversta delen av klippblocken ligger i dagen. Pa sa satt har det uppkommit en mangd stora och sma oar, som bilda en skargard, och denna far ta emot de varsta anloppen av storm och hav.

Nu skulle man val tycka, att ett landskap, som egentligen bara bestar av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, sa att inga manniskor kunde finna sin bargning dar. Men det ar inte sa farligt med den saken, for fastan det ar naket och kalt uppe pa kullar och bergvidder i Bohuslan, har det till gengald samlat mycken god och fruktbar mylla i alla ramnor, och det gar fortraffligt att driva jordbruk dar, om an tegarna inte aro sa sardeles vida. Det brukar inte heller vara sa kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och pa platser, som aro skyddade for vinden, trivas omtaliga trad och andra vaxter, som eljest knappast vilja ga till sa langt i soder som i Skane.

Inte heller far man glomma, att Bohuslan ligger vid gransen av den stora allmanningen, som ar gemensam egendom for alla jordens folk. Bohuslanningarna kunna fardas pa vagar, som de inte behova bygga eller laga. De kunna fanga in hjordar, som de inte behova valla och varda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behover ge foder och stallrum. Darfor aro de inte sa beroende av jordbruk och boskapsskotsel som andra. De frukta inte for att sla sig ner pa stormpiskade skar, dar det inte vaxer ett gront stra, eller pa smala strandremsor nedanfor kustbergen, dar det knappast finns utrymme for en potatistappa, darfor att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behova.

Men om det ar en sanning, att havet ar rikt, sa ar det inte mindre sakert, att det ar vanskligt att ha att gora med. Den, som vill vinna nagot av havet, han maste kanna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strommar, han far ha reda pa, snart sagt, varje sten pa havsbottnen. Han maste kunna fora sin bat i storm och tjocka och finna sin vag i svartaste natt. Han maste forsta att tyda de tecken i luften, som bada hart vader, och han far lov att kunna tala kold och vata. Han maste kanna till var fiskarna fardas och hummern kryper, och han maste kunna skota tunga nat och lagga ut sina garn i gungande sjo. Och forst och framst maste han ha ett modigt hjarta i brostet, sa att han inte fragar efter, att han var dag far vaga livet i kampen mot havet.

Pa morgonen, da vildgassen reste nerat Bohuslan, var det lugnt och fredligt i skargarden. De sago flera sma fiskelagen, men det var stilla pa de smala gatorna, ingen gick ut och in i de sma, grant malade husen. De bruna fiskegarnen hangde i god ordning pa torkplatsen, de tunga, grona eller blaa fiskebatarna lago utmed stranden med beslagna segel. Inga kvinnor sysslade vi de langa bankarna, dar man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra.

Vildgassen foro ocksa fram over flera lotsstationer. Lotshusets vagg var malad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern lag fortojd vid bryggan. Allt var lugnt dar i narheten, ingen angbat nalkades, som behovde hjalp i den tranga farleden.

De sma kuststaderna, som vildgassen foro fram over, hade stangt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stangt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rorelse an nagra gamla sjokaptener, som gingo fram och ater pa bryggorna och langtansfullt stirrade mot havet.

Inne vid fastlandets fjordar och pa oarnas ostsida sago vildgassen nagra bondgardar. Dar lag skotbaten stilla vid bryggan. Bonden och hans drangar plockade upp potatis eller kande efter om bonorna, som hangde pa hoga stallningar, hade hunnit torka.

I de stora stenbrotten och i batbyggerierna fanns det gott om arbetare. De skotte sina slaggor och yxor snallt nog, men gang pa gang vande de huvudet mot havet, som om de hade hoppats pa nagot avbrott.

Och skargardsfaglarna voro lika lugna som manniskorna. Nagra skarvar, som hade suttit och sovit pa en brant bergvagg, lamnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i langsam flykt bort till sina fiskeplatser. Masarna hade overgivit havet och gingo och promenerade pa land som riktiga krakor.

Men pa en gang blev det annat av. En massvarm flog tvart upp fran en aker och stormade i vag soderut med sadan fart, att vildgassen knappt hunno att fraga vart de skulle han, och masarna gavo sin inte tid att svara. Skarvarna hojde sig ur vattnet och foljde efter masarna i tung flykt. Delfiner gledo igenom havet som langa, svarta spolar, och en hop salar hasade sig ner fran ett platt skar och drogo av mot soder.

"Vad star pa? Vad star pa?" fragade vildgassen och fingo antligen svar av en alfagel. "Det ar sillen, som har kommit till Marstrand. Det ar sillen, som har kommit till Marstrand."

Men det var inte bara faglar och havsdjur, som hade kommit i rorelse, utan nu matte ocksa ha fatt bud om att de forsta stora sillstimmen har anlant till skargarden. Pa fisklagenas glatta stenhallar sprang folk om varandra. Fiskebatarna gjordes redo. De langa sillvadarna fraktades forsiktigt ombord. Kvinnorna stuvade in matvaror och oljeklader. Karlarna kommo ut ur stugorna med sadan bradska, att de inte hunno att kranga pa sig rocken forran ute pa gatan.

Snart voro sunden fyllda av bruna och graa segel, och glada utrop och fragor vaxlades mellan batarna. Unga flickor hade klattrat upp pa hallarna bakom stugorna och vinkade at de resande. Lotsarna stodo pa utkiken och voro sa vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit pa sjostovlarna och gjort kuttern klar. Ur fjordarna kommo sma angbatar, lastade med tomma tunnor och lador. Bonderna hade kastat potatishackan, och batbyggarna hade lamnat varvet. De gamla sjokaptenerna med de vaderbitna ansiktena hade inte kunnat bli sittande hemma, utan foljde med angbatarna mot soder for att atminstone fa se pa sillfisket.