Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 126
"Ja, det var tanklost av mig, att jag slappte henne. Men kan jag inte i stallet folja dig dit, dar du hor hemma?" sade hon, som brukade dikta sagor, och kande sig inte litet forvanad over att sa dar oformodat ha rakat i samsprak med en av smafolket. Men i grund och botten blev hon inte sa overraskad anda. Det var, som om hon hela tiden hade vantat, att hon skulle fa uppleva nagot markvardigt, dar hon gick i manskenet utanfor sitt gamla hem.
"Egentligen hade jag tankt att stanna har pa garden hela natten," sade parveln. "Om ni bara ville visa mig en trygg sovplats, skulle jag inte vanda tillbaka till skogen forran i daggryningen." – "Jag forstar nog, att ni tror, att jag ar en av smafolket," sade nu parveln, "men jag ar en manniska, jag saval som ni, fast jag har blivit forvandlad av en tomte." – "Det var de markvardigaste jag har hort! Skulle du inte vilja tala om for mig hur du har rakat sa illa ut?"
Pojken hade inte nagot emot att beratta sina aventyr, och hon, som horde honom, blev alltmer hapen, forundrad och glad, allt som berattelsen fortgick. "Nej, det var da en lycka att raka en, som har rest pa gasrygg over hela Sverige!" tankte hon. "Just det, som han berattar, ska jag skriva i min bok. Nu behover jag inte ha mer bekymmer for den sakens skull. Det var ju bra val, att jag reste hem. Tank anda, att jag skulle fa hjalp med detta, sa snart jag kom till den gamla garden!"
Med detsamma kom en tanke over henne, som hon knappt vagade tanka till slut. Hon hade skickat bud till far med duvorna om att hon langtade hem, och strax efterat hade hon fatt hjalp med det, som hon sa lange hade grubblat over. Skulle detta vara fars svar pa det, som hon hade bett om?
L. Skatten pa skaret
Pa vag till havet
Allt ifran borjan av hostresan hade vildgassen flugit rakt soderut, men nar de lamnade Fryksdalen, slog de in i en annan riktning och foro over vastra Varmland och Dalsland bort mot Bohuslan.
Det blev en munter resa. Gasslingarna voro nu sa pass vana att flyga, att de inte mer klagade over trotthet, och pojken borjade aterfa sitt goda humor. Han var glad, att han hade fatt tala med en manniska, for det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte pa samma satt som hittills att gora gott at alla, som han rakade, sa kunde det inte sluta illa for honom. Inte hade hon kunnat saga hur han skulle aterfa sin ratta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillforsikt, och det var sakert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tanka ut hur han skulle avhalla den store vite fran att resa hem.
"Vet du, Marten gaskarl," sade han, bast som de foro fram hogt uppe i vinden, "att det bli nog enformigt for oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sadan har resa. Jag sitter och tanker pa att vi borde folja med vildgassen till utlandet." – "Det kan val aldrig vara ditt allvar!" sade gaskarlen och lat helt forskrackt, for sedan han nu hade visat, att han var i stand att folja vildgassen anda till Lappland, var han alldeles nojd att fa komma tillbaka till gaskatten i Holger Nilssons kostall.
Pojken satt tyst en stund och tittade ber pa Varmland, dar alla bjorkskogar och lovdungar och tradgardar voro kladda i gula och roda hostfarger, och dar de langa sjoarna lago klarblaa mellan de gula stranderna. "Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga sa vacker under oss som i dag," sade han. "Sjoarna ar som blatt siden och stranderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle sla oss ner i Vastra Vemmenhog och inte fa se nagot mer av varlden?" – "Jag tankte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem var det har blivit for en duktig pojke av dig," sade gaskarlen. Han hade hela sommaren gatt och dromt om vilken stolt stund det skulle bli, nar han fick sla ner pa gardsplanen framfor Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna for gassen och honsen och korna och katten och for mor Holger Nilssons sjalv, sa att han var inte mycket glad at pojkens forslag.
Vildgassen gjorde flera langa raster under dagen. De rakade overallt pa sa praktiga stubbakrar, att de knappt hade hjarta att far ifran dem, och de kommo inte in i Dalsland, forran det led mot solnedgangen. De stroko fram over nordvastra delen av landskapet, och dar var det annu grannare an i Varmland. Dar fanns sa fullt av sjoar, att landet gick fram mellan dem som smala, hogkulliga bankar. Det var ingen passande mark for akrar, men traden trivdes sa mycket battre, och de branta stranderna lago som vackra parker. Det tycktes finnas nagot i luften eller i vattnet, som holl kvar solljuset, ocksa sedan solen hade sjunkit ner bakom asarna. Strimmor av guld lekte pa de blanka, morka vattenytorna, och over marken dallrade ett ljust, blekrott skimmer, varur gulvita bjorkar, klarroda aspar och rodgula ronnar stucko upp.
"Tycker du inte sjalv, Marten gaskarl, att det bli svart att aldrig mer fa se nagot sa har grant?" sade pojken. – "Jag tycker battre om att fa se de feta akrarna pa Soderslatt an de har magra bergbackarna," svarade gaskarlen. "Men det forstar du val, att om du nodvandigt vill fortsatta resan, sa kan jag inte skilja mig fran dig." – "Det svaret trodde jag just att jag skulle fa," sade pojken, och det hordes pa rosten, att han hade blivit befriad ifran ett stort bekymmer. Nar de sedan reste over Bohuslan, sag pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhangande, dalarna lago som smala klyftor nersprangda i berggrunden, och de langa sjoarna pa deras botten voro sa svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett statligt landskap, detta ocksa, och nar pojken sag det an med en liten strimma av sol, an i skugga, tyckte han, att det var nagot vilt och eget over det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick for sig, att har borde ha funnits starka och djarva kampar forr i varlden, och att de matte ha upplevat manga farliga och dristiga aventyr i de har hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hagen att fa vara med om markvardiga handelser vaknade hos honom. "Det vore nog mojligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag raka i livsfara," tankte han. "Det ar bast att vara nojd med det, som ar."
Han sade ingenting om detta till den store vite, for gassen flogo over Bohuslan med den storsta fart, som de kunde astadkomma, och gaskarlen flamtade sa, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och forsvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgassen jagade framat med sadan fart, att de om och omigen fingo syn pa den.
Antligen sago de i vaster en blank strimma, som vaxte och blev bredare for varje vingslag de togo. Det var havet, som lag mjolkvitt och skiftande i rosenrott och himmelsblatt, och nar de svangde forbi strandklipporna, fingo de anyo se solen, som hangde over det, stor och rod och fardig att dyka ner i vagorna.
Men nar pojken betraktade det fria, oandliga havet och den roda aftonsolen, som lyste med sa milt sken, att han vagade se in i den, kande han frid och trygghet intranga i sjalen. "Inte lont att vara bedrovad, Nils Holgersson," sade solen. "Varlden ar harlig att leva i bade for sma och for stora. Det ar ocksa en god sak att vara fri och sorglos och ha hela rymden oppen framfor sig."