Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 108

Granskogarna hade forandrat sig haruppe. Traden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nastan svarta, manga trad hade kala toppar och sago sjuka ut. Marken under dem var betackt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara pa. Tank, om en sadan skog komme sa langt, att den finge se Kolmarden! Da skulle den allt kanna sig ynklig.

Och den dar tradgarden, som han sag under sig just nu! Det fanns vackra trad i den, men varken frukttrad eller adla lindar och kastanjer, utan bara ronnar och bjorkar. Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och flader, utan bara haggar och syrener. Det fanns ocksa kryddsangar i den, men de voro annu inte ansade och planterade. Tank, om en sadan tappa skulle komma farande anda ner till en herrgardstradgard i Sormland! Da skulle den val tycka om sig sjalv, att den vore en riktig vildmark.

Eller den dar angen, som var fullsatt med sa manga sma graa lador, att man kunde tycka, att halften av marken matte ha gatt at till tomtplatser! Om den styrde astad ner mot Ostgotaslatten, da skulle allt bonderna dar gora stora ogon.

Men om den vidstrackta tallmon, som nu lag under honom, dar tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper pa den skonaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle taga ner till Ovedsklosters park, da skulle den praktiga parken nodgas medge, att den hade funnit sin vederlike.

Tank, om trakyrkan nere under honom, med vaggar tackta av roda trafjall, med brokigt malad klockstapel och med en hel liten stad av graa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande forbi en av de fast uppmurade Gotlandskyrkorna! Da skulle de allt ha mycket att saga varandra.

Vad som var hela landskapets stolthet och ara, det var de maktiga, morka alvarna med sina praktiga dalgangar, fulla av gardar, sin massor av timmer, sina sagverk, sina stader och angbatsfyllda mynningar. Om en sadan alv komme och visade sig nerat landet, skulle alla aar och alvar soder om Dalalven krypa ner i jorden av blygsel.

Och tank, om en sadan har ofantligt stor slatt, sa lattodlad och sa valbelagen, komme glidande framfor ogonen pa de fattiga Smalandsbonderna! Da skulle de allt skynda bort fran sina magra tappor och stenfyllda akerbitar och borja roja och odla.

En sak var det, som det har landskapet hade mer av an alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo pa mossarna. Natten matte vara kommen, men ljuset drojde kvar. Solen hade inte vandrat mot soder som allt annat. Den hade i stallet gatt sa langt mot norr, att den nu sken honom ratt i ansiktet. Och den tycktes inte amna sjunka ner till himlaranden den natten. Tank, om det ljuset och den solen lyste over Vastra Vemmenhog! Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att fa en arbetsdag, som vore tjugufyra timmar lang.

Drommen

Pojken lyfte upp huvudet och sag sig omkring alldeles yrvaken. Detta var da bra besynnerligt. Har lag han och sov pa ett stalle, dar han aldrig forr hade varit. Nej, han hade aldrig forr sett dalen, dar han lag, och inte heller bergen, som stodo omkring dem. Han kande inte igen den runda sjon, som lag mitt i dalen, och aldrig nagonsin hade han sett sadana elandiga, forkrympta bjorkar, som de han nu lag under.

Och var var ornen? Han sag inte till honom pa nagot hall. Gorgo matte ha overgett honom. Det har var da ocksa ett aventyr.

Pojken lade sig ner pa marken igen, slot ogonen och forsokte paminna sig hur det hade varit, nar han somnade.

Han kom ihag, att sa lange, som han hade farit fram over Vasterbotten, hade han tyckt, att han och ornen hollo sig stilla i luften pa samma stalle, och att landet under honom tagade mot soder. Men sa hade ornen vant mot nordvast, vinden hade kommit fran sidan, han hade aterigen kant luftdraget, och med detsamma hade landet darnere stannat, och han hade markt, att ornen bar honom framat med valdig fart.

"Nu far vi in i Lappland," hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framover for att fa se det landskapet, som han hade hort sa mycket talas om.

Men han hade allt kant sig ratt besviken, nar han inte hade sett nagot annat an stora skogsmarker och vida mossar. Skog foljde pa mosse, och mosse foljde pa skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom sa somnig, att han hade hallit pa att ramla i backen.

Han hade sagt till ornen, att han inte orkade sitta kvar pa hans rygg langre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sankt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner pa mossan, men da hade Gorgo slagit klorna i honom och svingat sig upp i rymden med honom. "Sov du, Tummetott!" hade han ropat. "Solskenet haller mig vaken, och jag vill fortsatta resan."

Och fastan pojken hade hangt sa obekvamt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han dromt.

Han tyckte, att han gick pa en bred vag nere i sodra Sverige och skyndade framat sa fort, som hans sma ben kunde bara honom. Han var inte ensam, utan en mangd vandrare tagade fram at samma hall. Tatt bredvid honom marscherade ragstran med tunga ax i topparna, blommande blaklint och gula gullkragar; appletrad pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem foljde fullsatta bonrankor, stora stand med prastkragar och hela snar av barbuskar. Stora lovtrad, bade bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpa vagen, susade stolt med kronorna och veko inte for nagon. Mellan fotterna pa honom kilade smaorterna: smultronstand, vitsippor, maskrosor, klover och forgatmigej. Forst tyckte han, att det inte var annat an vaxter, som pa detta satt tagade framat vagen, men snart markte han, att bade djur och manniskor foljde dem. Insekterna surrade kring de framskyndande vaxterna, i landsvagsdikena gledo fiskar, faglarna sutto och sjongo i de vandrande traden, tamdjur och vilddjur ilade framat i kapp, och mittibalnd alla dessa gingo manniskor, somliga med spadar och liar, andra med yxor, andra med jaktbossor och andra ater med fiskhavar.

Taget drog fram med gladje och munterhet, och det undrade han inte pa, sedan han hade sett vem det var, som anforde det. Det var ingen mindre an solen sjalv. Den rullade framat vagen som ett stort lysande huvud med har av mangfargade stralar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. "Framat!" ropade den oupphorligen. "Ingen behover vara angslig, nar jag ar med. Framat! Framat!"

"Jag undrar vart solen vill fora oss," sade da pojken for sig sjalv. Men ragstraet, som gick bredvid honom, hade hort hans ord, och det svarade genast: "Hon vill fora oss oppat Lappland for att strida mot den stora forstenaren."

Pojken markte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo staende. Han sag, att det stora boktradet stannade, radjuret och vetestandet blevo kvar vid vagkanten och likaledes bjornbarsbuskarna, de stora gula smorbollarna, kastanjerna och rapphonorna.

Han sag sig omkring for att fundera ut varfor sa manga stannade. Da upptackte han, att han inte langre var kvar i sodra Sverige, utan vandringen hade gatt sa fort, att de redan voro i Svealand.

Haruppe borjade eken flytta sig framat alltmer betanksamt. Den stod stilla en stund, tog nagra tveksamma steg och tvarstannade alldeles. "Varfor foljer eken inte med langre?" fragade pojken. – "Hon fruktar den stora forstenaren," sade en ung, ljus bjork, som gick framat sa glad och kack, att det var en lust att se.

Men fastan manga hade blivit efter, fanns det annu en stor skara, som fortsatte farden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjamt fore taget, skrattade och ropade: "Framat! Framat! Ingen behover vara angslig, sa lange som jag ar med."

Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjalpte det inte, hur solen ropade och bad. Appletradet stannade, korsbarstradet stannade. Havrestandet stannade. Pojken vande sig till dem, som blevo efter. "Varfor gar ni inte med? Varfor sviker ni solen?" sade han. – "Vi vagar inte. Vi fruktar den stora forstenaren, som bor oppe i Lappland," svarade de.