Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 104

Pojken tankte pa hur noga det var darhemma att inte ett korn fick spillas bort. Har kommo nu stora massor av timmer flytande i alven, utan att nagon vardade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer an halften av stockarna kom fram, dit de skulle. Somliga floto mitt i stromfaran, och for dem gick allt val, med andra fardades utmed stranden, och de stotte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjoarna samlade sig stockarna i sadan mangd, att de tackte hela deras yta. Dar tycktes de ligga och vila hur lange som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hande det, att de broto ratt av, i forsarna stannade de framfor stenarna och byggde upp dig till hoga, vacklande staplar. "Jag kan undra hur lang tid den har skorden behover for att komma till kvarnen," sade pojken.

Ornen fortfor att langsamt flyga nerat Ljungan. Over manga stallen holl han sig stilla med utbredda vingar, for att pojken skulle fa tid att se hur den har sortens skordearbete gick till.

Om en stund kommo de till ett stalle, dar flottningskarlarna arbetade. Och ornen horde, att pojken undrade for sig sjalv vad det var for folk, som sprang fram utmed stranderna.

"Det ar de, som tar vara pa all den skorden, som har fordrojt sig pa vagen," ropade ornen.

Pojken tankte pa hur lugnt och fredligt folk korde sin sad till kvarnen hemma hos honom. Har sprungo karlar fram pa alvstranden med langa batshakar i handerna, och med all moda och besvar hjalpte de timret till ratta. De vadade ut i strandvattnet, sa att de blevo vata fran topp till ta. De hoppade fran sten till sten langt ut i forsarna, de vandrade omkring pa de vaggande timmerhoparna sa lugnt, som om de skulle ha gatt pa slata marken. Det var djarvt och radigt folk. "Nar jag ser det har, maste jag tanka pa smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig," sade pojken. "Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar over det. De tycks ha kuvat det, sa att det inte vagar skada dem."

Sa smaningom hade de narmat sig alvmynningen, och Bottniska viken lag framfor dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut langs kusten. Han hade inte farit langt, forran de sago under sig ett sagverk, sa stort som en smastad. Nar ornen svavade fram och tillbaka over det, horde han hur pojken sade for sig sjalv, att detta var en bra stor och praktig plats.

"Har har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik," ropade ornen.

Pojken tankte pa vaderkvarnarna hemma i hans trakt, som lago sa fridsamt inbaddade i gronska och rorde vingarna sa langsamt. Den har kvarnen, dar skogsskorden skulle malas, lag tatt invid kusten. Pa vattnet framfor den summo en mangd stockar, som en efter annan slapades med jarnkedjor uppfor en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem darinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dan horde han, och fran andra sidan av huset kommo sma vagnar utlopande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro pa blanka skenor bort till bradgarden, dar plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. Pa ett stalle byggdes nya staplar, pa ett par stora skepp, som lago och vantade pa last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom bradgarden uppat skogen lago deras bostader. "Har arbetar de sa, att de matte hinna att saga opp all skog i Medelpad," sade pojken.

Ornen rorde vingarna en smula, och genast sago de ett nytt stort sagverk, som var ungefar likt det forra, men saghus, bradgard, lastkaj och arbetarbostader.

"Har har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg," ropade ornen.

"Jag ser, att det kommer mer skord ur skogen, an jag kunde tro," sade pojken. "Men nu ar det val slut med timmerkvarnarna."

Ornen rorde vingarna sakta, for forbi annu ett par sagverk och kom fram till en stor stad. Nar ornen horde, att pojken undrade vad detta var for en stad, ropade han: "Detta ar Sundsvall. Det ar huvudgarden i timmerbygden."

Pojken tankte pa staderna nere i Skane, som sago sa graa och gamla och allvarliga ut. Haruppe i den kulna norden lag Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och sag ny och glad och stralande ut. Det var nagot sarskilt lustigt med den, nar man sag den uppifran, for i mitten stod en klunga hoga stenhus, sa praktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och sa vidtog en krans av trahus, som lago trevliga och glada i sma tradgardar, men som tyckte veta med sig, att de voro mycket samre an stenhusen, och inte vagade sig fram i deras narhet. "Det har ar nog en bade rik och maktig stad," sade pojken. "Kan det vara mojligt, att det ar den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?"

Ornen rorde vingarna och for over till Alnon, som lag mittemot Sundsvall. Har rakade pojken i storsta forvaning over alla de sagverk, som kladde stranderna. De lago pa Alnon det ena bredvid det andra, och de lago pa fasta landet mittemot, verk vid verk, bradgard vid bradgard. Han raknade atminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro annu fler. "Det ar da underbart, att det kan se sa ut haroppe," sade han. "Ett sadant liv och en sadan rorelse har jag inte sett pa nagot annat stalle under hela resan. Det ar ett markvardigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det nagot for manniskor att leva av."

XLII. En morgon i Angermanland

Brodet

Nar ornen hade farit ett stycke uppat Angermanland nasta morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och maste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en valdig tall, som stod pa en hog bergas, och flog darpa sin vag.

Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt dar och sag ner over Angermanland. Det var en vacker morgon, solskenet forgyllde tradtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skonaste doft slog upp ur skogen, ett storstatligt landskap lag utbrett framfor honom, och sjalv kande han sig sorglos och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det battre.

Han hade fri utsikt at alla hall. Landet vaster om honom var uppfyllt av asar och bergtoppar, som blevo hogre och vildare, ju langre bort de stodo. Oster om honom funnos ocksa en mangd asar, men de sjonko och blevo lagre, tills landet lag alldeles slatt nere vid havet. Overallt blankte aar och alvar, som hade en besvarlig fard med forsar och fall, sa lange som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, nar de narmade sig kusten. Bottniska viken sag han ocksa, Inemot land var den prickig av oar och tandad av uddar, men langre ut lag den klar och jamnbla som en sommarhimmel.

"Det har landet ar likt en abradd, nar det nyss har regnat och en mangd rannilar strommar utfor den och graver opp faror, som slingrar och kroker och loper samman," tankte pojken. "Och bra vackert ar det att se pa. Jag minns, att lappgubben pa Skansen brukade saga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vant opp och ner. De andra skrattade at honom, men han pastod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen fran forsta borjan, att ett sadant land skulle ligga sa langt ur varlden. Och jag tror nastan, att han hade ratt i detta."

Nar pojken hade sett sig nojd pa landskapet, lossade han ranseln fran ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint brod och borjade ata. "Jag tror, att jag aldrig har smakat sa gott brod," tankte han. "Och sa mycket jag har sedan! Det racker i ett par dar till for mig. Inte trodde jag i gar vid det har laget, att jag skulle bli agare till en sadan rikedom."

Medan han mumsade och at, tankte han pa hur han hade fatt brodet. "Det ar bestamt darfor, att jag fick det pa ett sa vackert satt, som jag tycker sa mycket om det," sade han.