Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 100

XL. En dag i Halsingland

Ett stort gron blad

Nasta dag for pojken fram over Halsingland.Det lag under honom med nya, ljusgrona skott pa barrtraden, nytt bjorklov i hagarna, ny gronska pa angarna och nyuppkommen sad pa akrarna. Det var ett hoglant och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgang, och fran denna utbredde sig at omse sidor andra dalgangar, somliga tranga och korta, nagra breda och langa. "Det har landet far jag visst likna vid ett blad," tankte pojken, "for gront ar det som ett blad, och dalgangarna forgrenar sig over det ungefar pa samma satt, som adrorna forgrenar sig over en bladskiva."

Fran den stora huvuddalen utgingo forst tva valdiga grendalar, en at oster och en vaster. Sedan sande den bara ut smadalar, tills den kom ratt langt mot norr, Dar strackte den ater ut tva starka armar. Efter detta fortgick den annu en god bit ratt framat, men sa smalnade den av och forsvann i obygden.

Mitt i den stora dalgangen flot en bred, praktig alv, som mangenstades vidgade ut sig till sma sjoar. Narmast alven lago angar, som voro tatt besatta med sma graa lador, ovanfor angarna vidtogo akrarna, och vid dalens grans, dar skogen borjade, stodo gardarna. De voro stora och valbyggda och foljde den ena efter den andra i nastan oavbruten rad. Kyrkorna hojde sig nere vid alvstranden, och omkring dem samlades gardarna till stora byar. Likasa trangdes husen dar vid sjoar och alvar och voro latt igenkannliga pa bradstaplarna, som voro upplagda omkring dem.

Grendalarna voro pa samma satt som mittdalen fyllda av sjoar, akrar, byar och gardar. De smogo ljusa och leende in mellan de morka bergen, tills de sa smaningom trangdes samman av dessa och blevo sa smala, att de inte kunde rymma mer an en liten back.

Pa hoglandet mellan dalarna holl barrskogen till. Den hade inte jamn mark att vaxa pa, utan en mangd berg lago kringvrakta daruppe, men skogen tackte alltsammans som en luden fall, utbredd over en knotig kropp.

Detta var ett grant land att skada ner pa. Pojken fick ocksa se ratt mycket av det, darfor att ornen forsokte leta reda pa den gamla spelmannen Klement Larsson och for fran dalgang till dalgang och spejade efter honom.

Nar det led ett stycke framat morgonen, blev det liv och rorelse vid gardarna. Dorrarna till fahusen, som i det har landskapet voro stora, hogtimrade och hade skorsten och hoga, breda fonster, slogos upp pa vid gavel, och korna slapptes ut. Dessa voro vackra och ljusa, smavaxta och smidiga, sakra pa foten och sa muntra, att de gjorde de lustigaste sprang. Kalvarna och faren kommo ocksa ut, och det var inte svart att se, att de voro i sitt basta lynne.

For varje ogonblick blev det livligare pa gardsplanen. Ett par unga flickor med ranslar pa ryggen gingo omkring bland boskapen. En pojke med ett langt spo i handen holl faren samlade. En liten hund for omkring bland korna och skallde pa dem, som ville stangas. Husbonden spande en hast for en karra och lastade denna med smorbyttor, ostformar och allehanda matvaror. Manniskorna skrattade och trallade. Bade de och djuren voro muntra, som om de vantade sig en riktig gladjedag.

En stund efterat voro alla dessa pa vag uppat skogarna. En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop. Efter henne foljde kreaturen i en lang rad. Vallgossen och vallhunden lopte hit och dit for att se efter, att intet djur vek av fran ratta kosan. Sist av alla kommo bonden och hans drang. De gingo vid sidan av karran for att hindra den fran att valta, for vagen, som de foljde, var bara en smal, stenig skogsstig.

Antingen matte alla bonder i Halsingland ha for sed att sanda sin boskap uppat skogarna pa en och samma dag, eller ocksa bara foll det sig sa det aret. Men nog sag pojken de glada tagen av manniskor, och boskap vandra ut fran vartenda dal och vartenda gard, rycka in i den ode skogen och fylla den med liv. Fran de morka skogsdjupen horde han hela dagen valljantornas latar och koskallornas pinglande. De flesta hade langa och svara vagar att fardas, och pojken sag hur de med stort besvar tagade over sanka mossar, hur de matte gora omvagar for att kringga vindfallen, och hur det mangen gang hande, att karrorna stotte mot stenar och valte med allt, som fanns i dem. Men folket motte alla svarigheter med klingande skratt och lustigt humor.

Fram pa eftermiddagen nadde de vandrande rojda platser i skogen, dar ett lagt fahus och ett par sma graa stugor voro resta. Nar korna kommo in pa garden mellan stugorna, ramade de muntert, som om de kande igen sig, och borjade genast beta av det grona, saftiga graset. Manniskorna buro under skamt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats pa karran, in i den storsta stugan. Snart trangde rok ut ur skorstenen. Och sa slogo sig fabodjantorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat hall ute i det fria och borjade spisa.

Gorgo, ornen, trodde sakerligen, att han skulle finna Klement Larsson bland dessa, som drogo uppat skogen. Sa snart han sag ett fabodtag, sankte han sig ner och granskade det med sin skarpa blickar. Men timme efter timme gick, utan att han fann honom.

Efter mycket kringsvavande kom ornen mot kvallen till en bergig och odslig trakt, som lag oster om den stora huvuddalen. Ater sag han en fabodvall under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stodo och hoggo ved, och fabodjantorna mjolkade korna.

"Se dit!" sade Gorgo. "Dar tror jag att vi har honom."

Han sankte sig, och till sin stora forvaning sag da pojken, att ornen hade ratt. Dar stod verkligen den lille Klement Larsson och hogg ved pa fabodvallen.

Gorgo slog ner i tata skogen ett stycke fran husen. Nu har jag uppfyllt det, som jag har atagit mig," sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet. "Du far nu forsoka att komma till tals med karln. Jag ska satt mig daroppe i den tata talltoppen och vanta pa dig."

Djurens nyarsnatt

Pa fabodvallen var arbetet slut och kvallsvarden aten, men folket satt uppe och sprakade. Det var langesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det forefoll, som om de inte hade rad att lagga sig att sova. Full dager var det, och fabodjantorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanat lyfte de huvudet, sago inat skogen och logo for sig sjalva. "Ja, nu ar vi har igen," sade de, och bygden sjonk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslot dem med sin tysta frid. Nar de hemma vid garden tankte pa att de skulle ga ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt forsta hur de skulle harda ut med detta, men sa snart de voro framme vid fabodarna, kande de, att har hade de anda sin basta tid.

Fran ett par fabodar, som lago i narheten, hade unga flickor och karlar kommit for att halsa pa, sa att det var ratt mycket folk, som hade slagit sig ner i graset framfor stugorna, men nagot samtal ville inte komma i gang. Karlarna skulle vanda om ner till hemmet nasta dag, och fabodjantorna gavo dem sma uppdrag och bado dem fora halsningar nerat bygden. Det var ungefar allt, som sades.

Da sag den aldsta av jantorna upp fran arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behova ha de sa tyst pa fabodvallen i kvall, for vi har med oss tva, som brukar tycka om att beratta. Den ene ar Klement Larsson, som sitter har bredvid mig, och den andre ar Barnhard fran Sunnansjo, som star darborta och titta oppat Blacksasen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia for oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den har halsduken, som jag haller pa att sticka."

Detta forslag vann stort bifall. De tva, som skulle tavla, gjorde forstas nagra invandningar, men gavo snart med sig. Klement bad, att Barnhard skulle borja, och det hade denne ingenting emot. Han kande inte mycket till Klement Larsson, men han formodade, att denne skulle komma med nagon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk garna lyssnar till sadant, ansag han det klokast att valja nagot av samma slag.