Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, стр. 10

III. Vildfagelsliv

I bondgarden

Just i de dagarna tilldrog sig i Skane en handelse, som blev mycket omtalad och till och med kom i tidningarna med som manga ha trott vara en dikt, darfor att de inte varit i stand att forklara den.

Det forholl sig namligen sa, att en ekorrhona hade blivit fangad i ett hasselsnar, som vaxte pa stranden av Vombsjon, och buren till en bondgard, som fanns i narheten. Alla manniskorna i bondgarden, bade unga och gamla, blevo glada at det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, nyfikna ogonen och de sma natta fotterna. De amnade hela sommaren frojda sig at att se pa dess viga rorelser, dess behandiga satt att skala notter och dess lustiga lek. De gjorde genast i ordning at det en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet gronmalat hus och ett staltradshjul. Det lilla huset, som hade bade dorr och fonster, skulle ekorrhonan anvanda till matrum och sangkammare; darfor lade de dit en badd av lov och satte in en skal mjolk och nagra notter. Staltradsshjulet daremot skulle hon ha till lekstuga, dar hon kunde springa och klattra och svinga runt.

Manniskorna tyckte, att de hade stallt det mycket bra for ekorrhonan, och forvanade sig over att hon inte sag ut att trivas. I stallet satt hon bedrovad och vresig i ett horn av sin kammare, och stund efter annan gav hon till ett skarpt klagoskrik. Hon rorde inte vid maten, och svangde inte om hjulet en enda gang. "Det beror nog pa att hon ar radd," sade manniskorna i bondgarden. "I morgon, nar hon kanner sig hemmastadd, kommer hon bade att ata och leka."

Emellertid hande det sig sa, att kvinnorna i bondgarden hollo pa att rusta till gille, och just den dagen, da ekorrhonan hade blivit fangad, sysslade de med storbak. Och antingen hade de haft otur med att degarna inte hade velat jasa, eller ocksa voro de val senfardiga av sig, for de maste arbeta lange efter sedan det hade blivit morkt.

Det radde naturligtvis mycken iver och bradska i koket, och dar var nog ingen, som gav sig tid att undra pa hur ekorrhonan hade det. Men det fanns en gammal mor i huset, som var for alderstigen att vara med om baket. Det begrep hon sjalv, men hon tyckte i alla fall inte om att sta utanfor det hela. Hon kande sig bedrovad, och fordenskull gick hon inte och lade sig, utan satte sig vid fonstret i dagligstugan och sag ut. I koket hade de for varmens skull stallt upp dorren, och genom den strommade ett klart ljussken ut pa garden. Det var en kringbyggd gard, och den blev sa val upplyst, att gumman kunde se sprickor och hal i rappningen pa vaggen mittemot. Hon sag ocksa ekorrburen, som hangde just dar ljusskenet foll allra klarast, och hon markte hur ekorrhonan hela natten sprang fran sin kammare ut i hjulet och fran hjulet in i sin kammare utan att vila ett ogonblick. Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid over djuret, men hon tankte forstas, att det var det skarpa ljusskenet, som holl det vaket.

Mellan kostallet och haststallet fanns i den dar garden en bred, tackt inkorsport, och den lag sa till, att ocksa den blev upplyst. Och nar det hade lidit framat natten en stund, sag gamla mor, att ur portvalvet kom sakta och forsiktigt smygande in pa garden en liten parvel, som inte var mer an en tvarhand hog, men gick i traskor och skinnbyxor som en annan arbetskarl. Gamla mor forstod genast, att det var tomten, och hon blev inte det minsta radd. Hon hade alltid hort, att han holl till dar pa stallet, fastan hon aldrig forr hade sett honom, och en tomte forde ju lycka med sig, var han visade sig.

Sa snart som tomten hade kommit in pa den stensatta garden, sprang han rakt fram till ekorrburen, och som den hangde sa hogt, att han inte kunde na upp till den, gick han till redskapsskjulet efter ett spo, reste det mot buren, och svingade sig sedan upp pa samma satt, som en sjoman antrar uppfor ett tag. Nar han var kommen till buren ruskade han i det lilla grona husets dorr, som om han hade velat oppna den, men gamla mor satt lugn, for hon visste, att barnen hade satt hanglas pa dorren, av fruktan for att granngardspojkarna skulle forsoka stjala bort ekorren. Gumman sag, att nar tomten inte kunde fa upp dorren, kom ekorrhonan ut i staltradshjulet. Dar hade hon och tomten en lang overlaggning med varandra. Och nar tomten hade hort allt, vad det fangna djuret hade att saga honom, akte han utfor spoet ner till marken och sprang ut genom gardsporten

Gumman trodde inte, att hon skulle fa se nagot mer av tomten den natten, men hon drojde i alla fall kvar vid fonstret. Nar en stund hade gatt, kom han tillbaka. Han hade sa brattom, att hon tyckte fotterna knappt rorde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman sag honom tydligt med sina langsynta ogon, och hon sag till och med, att han bar nagot i handerna, men vad det var kunde hon inte begripa. Det, som han bar i vanstra handen, lade han ner pa stenlaggningen, men det, som han holl i den hogra, tog han med sig upp till buren. Har sparkade han med traskon till det lilla fonstret, sa att rutan krossades, och stack det, som han holl i handen, in till ekorrhonan. Darpa akte han ner igen, tog det, som han hade lagt pa marken, och klattrade upp till buren ocksa med detta. Och strax darpa rusade han bort an en gang med sadan hast, att gumman knappt kunde folja honom med ogonen.

Men nu var det gamla mor, som inte langre satt stilla i stugan, utan helt sakta gick ut pa gardsplanen och stallde sig i skuggan av pumpen for att invanta tomten. Och en till var det, som ocksa hade markt honom och blivit nyfiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och stannade vid vaggen just ett par steg utanfor den klaraste ljusstrimman.

De stodo och vantade bade lange och val i den kalla marsnatten, och gumman borjade fundera pa att ga in igen, nar hon horde slammer mot stenlaggningen och sag, att den lilla parveln till tomte kom traskande an en gang. Liksom forut bar han borda i bada handerna, och det, som han bar pa, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus for gamla mor. Hon forstod, att tomten hade sprungit bort till nothagen och hamtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, for att de inte skulle svalta ihjal.

Gamla mor stod stilla for att inte stora, och det sag heller inte ut, som om tomten skulle ha markt henne. Han skulle just lagga ner den ena ungen pa marken for att kunna svinga sig upp till buren med den andra, nar han fick se stugkattens grona ogon gnistra tatt bredvid honom. Han blev staende helt radlos med en unge i vardera handen.

Han vande sig runt, sag sig om at alla hall och blev nu varse gamla mor. Da besinnade han sig inte langre, utan gick fram och strackte den ena ekorrungen upp till henne.

Och gamla mor ville inte visa sig ovardig fortroendet, utan hon bojde sig ner och tog emot ekorrungen och stod och holl den, anda till tomten hade svingat sig upp till buren med den andra och kom och hamtade den, som han hade anfortrott henne.

Nasta morgon, nar folket i bondgarden samlades till frukosten, var det omojligt for gumman att lata bli att beratta vad hon hade sett forra natten. Och allihop skrattade forstas at henne och sade, att hon bara hade dromt. Inte fanns det nagra ekorrungar sa har tidigt pa aret.

Men hon var saker pa sin sak och bad, att de skulle se efter i ekorrburen, och det gjorde de. Och da lago dar pa lovbadden i kammaren fyra sma halvnakna och halvblinda ungar, som voro atminstone ett par dar gamla.

Nar far sjalv i garden sag ungarna, sade han: "Det ma vara hur det vill med detta, men visst ar det, att vi har i garden har burit oss at sa, att vi far skammas for bade djur och manniskor." Och darmed plockade han ut ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors forklade. "Ga du ut i nothagen med dem," sade han, "och lat dem fa sin frihet tillbaka!"